vara. Om vi gå tillbaka till de förflutna riksda-
garne, skola vi finna, på hvilket lättsinnigt sätt, om
jag så får säga, både Rikets Ständer och Regeringen
i allmänhet affårdat denna fråga. Det är visserli-
gen erkändt, att församlingarne skola föda sina fat-
tiga, och detta erkännande har äfven ingått i lag-
stiftningen, men om man betraktar sättet, hvarpå
den erkända principen hittils har blifvit till-
ämpad, så måste man — jag för mia del åtmia-
stone — derifrån draga den slutsatsen, att dettr
ämne ingalunda erhållit den uppmärksamhet, som
vederbör. Vilje vi, gå tillväga med allvar och se saken
riktigt i synen, så skall väl hvar och en erkänna,
att det i allmänhet finnes ganska mycken enskild
kristlig barmhertighet i detta land; men då man
betraktar denna fråga såsom en det allmännas an-
gelägennhet, kan man ej undgå att finna, att i de
förmögnare klassernas förhållande i allmänhet uppen-
barat sig ett slags sträfvande att isolera och af-
stänga sig så mycket som möjligt från de fattige,
liksom skulle de frukta att af dem blifva upp-
ätna.
Jag känner ganska väl, att man, i ett sådant
ämne som detta, bör vara varsam i sina uttryck,
och att det hörer till de ämnen, der man lättköpt
nog kan framstå såsom försvarare af den nödställdes
rätt, medelst ord, och jag ämnar derföre ej inlåta
mig i några deklamatiorer, men, M. H.! tillåten
mig att säga, att om sjelfva förhållandet är sådant,
att sanningen, då man riktigt undersöker den, är
förfärlig, så nödgas vi komma till den slutsats, att
denna sanning måste uttalas, att man måste under-
söka den likasom man gör med hvart och ett an-
nat samhällssår, innan det kan botas.
Vilja vi nu se på, huru allmänheten hos os3 har
i det hela behandlat denna fråga, så stöta vi stän-
digt på en mängd rådande begrepp, hvilka jag för
min del tror verkligen innebära villfarelser. Dessa
villfarelser hafva gått så långt, att en rådande ton
nära nog etablerat sig såsom doktrin, att de fatti-
ges och usies antal i ett samhälle måste ökas å ena
sidan, i samma mån som välståndet tilltager i det
andra.
Likväl, om vi vilje se denna sats i och för
sig sjelf, så finnes här intet tänkbart logiskt sam-
manhang emellan premisserna och konklusionen;
jag vill tvärtom påstå, att det icke är möjligt, om
man skänkte en tillräcklig omsorg åt fattigfrågan i
hela dess omfattning, såsom en samhällsangelägen-
het, att icke med välståndets tilltagande äfven för-
migan att föda de fattige och bjelpa de nödställde
måsto tililtage. Om vi blott utgå från det antagna
statistiska factum, att t. ex. antalet af de medlem-
mar i samhället, hvilka ej kunna föda sig utan bi-
träde från de bättre lottade, utgör en tioadedel a?
det hela, så frågar jog: huru är det väl tänkbart,
att de nio tiondedelarne, som tillhöra de förmögnare
eller bergade, kunna hysa någon rimlig anledning
till fruktan att blifva uppätna ar den återstående
tiondedelen ?
Ett annat begrepp, som, enligt min öfvertygelse,
äfven är en villfarelse, är det, att ju mer man hbjel-
per de fattige, desto mer föröka de sig till antalet.
Jag vil! ej helt och hållet bestrido, att sådant kan
äga rum under vissa förhållanden, och att man äf-
ven kan hemta flera stöd ur erfarenheten för ett
sådant påstående, ty det är visserligen gifvet, att
alla, som äro i knappa omständigheter, skola, i
samma mån de finna lägenhet att blifva hörda, de
också komma fram med sina klagomål, så snart de
tycka sig behöfva understöd, och att derigenom till
en början, i viss grad åtminstone, skall visa sig en
tillvext i fattigantalet. Men det måste likväl ligga
inom u,öjlighetens gräns att, genom ett klokt ord-
nande och noggrann tillsyn, så ställa till, att det
kan sättas gräns för sådana missbruk. En sådan
fördom, som nyss nämndes, existerar visserligen ej
endast i vårt land. Det torde vara allom bekant,
att det var en lära, som utgick från den bekante
statsekonomen Malthus och hans skola, att staten ej
borde taga någon vård om de fattige, utan öfver-
lemna dem åt s!g sjelfva, på det resultatet af deras
egen håglöshet eller elände måtte drifva dem till
ansträngning och arbete. Denna skola var en lång
tid rådande i England, och framstod med ett starkt
klander mot den af drottning Elisabeth stiftade fat-
tiglagen. Det gillande, som Maithus och hans sats
vunno, hade imedlertid mycket sin orsak i de miss-
bruk, som då egde rum af den engelska fattiglagen;
men huru har förhållandet sedermera varit? Jo,
just detta missbruk, som alstrade ett stort antal
fattige i England, och som gjorde, att fattigtaxorna der
stego till en oerhörd och för det öfriga tamhället rui-
nerande höjd, hafva sedermera biifvit lagda till grund
för en maxim af de personer i andra länder, som velat
förekomma ett verksammare deltagande för de fat-
tige. Imedlertid har förhållandet i England numera
blifvit sådant, att man, med rättelse af det hufvud-
sakliga i de gamla missbruken i fattiglagen, har
kommit till ett ganska fördelaktigt resultat, ehuru
man likzväl der understödjer de fattige på ett helt
annat sätt, än det sker här i landet. Missbruken
uppstodo derigenom, att skyldigheten till underhåll
af de fattigo i England gick så långt, att en gods-
egar2, som brukade en persons arbete, hvilken hade
familj, egde rätt att af församlingen fordra under-
stöd för arbetarens barn, efter en viss tariff för
hvarje person i hushållet, hvilket gjorde, ait många
possessionater och jordegare betjenade sig af ett så-
dant förhållande, att nedsätta arbetslönerna och ka-
sta barnen på fattigvården. Detta förhållande har
nu blifvit afskaffadt, och i sammanhang. med den
nya fattiglagen (hvars grundsatser i första början
gingo ut på, att hvar och en, som begärde under-
stöd af det allmänna, måste flytta in på arbetshu-
sen), i sammanhang med den, säger jag, hafva
likväl sedermera blifvit gjorda flera tillägg; i följd
hvaraf äfven särskilda understöd, under namn af
out-door relief, utdelas åt dem som äro till arbete
oförmögna, eller bevisligen i saknad af arbetsför-
tjenst och derigenom i stor nöd stadde; och vi
hafva sett, huru ett rätt behjertande af fattigvårds-
frågan, såsom en statsangelägenhet, nyligen ledt tillj
det resultat, att 3 millioner i Irland under den svå-
raste hungersnöd hafva kunnat underhållas med ett,
jemförelsevis till den ofantliga mängden nödställde,
måttligt statsbidrag, soro engelska parlamentet skänkt,
och af hvilket statsbidrag, märkvärdigt nog, ettl
långt mindre belopp utgått än man hade beräknat. !
En annan gängse mening, som jag tillåter mig
vidröra, är, att man säger, det understöd för de
DT ve a ran a dat AGE sr a rn nn en