vara. Om vi gå tillbaka till de förflutna riksdagarne, skola vi finna, på hvilket lättsinnigt sätt, om jag så får säga, både Rikets Ständer och Regeringen i allmänhet affårdat denna fråga. Det är visserligen erkändt, att församlingarne skola föda sina fattiga, och detta erkännande har äfven ingått i lagstiftningen, men om man betraktar sättet, hvarpå den erkända principen hittils har blifvit tillämpad, så måste man — jag för mia del åtmiastone — derifrån draga den slutsatsen, att dettr ämne ingalunda erhållit den uppmärksamhet, som vederbör. Vilje vi, gå tillväga med allvar och se saken riktigt i synen, så skall väl hvar och en erkänna, att det i allmänhet finnes ganska mycken enskild kristlig barmhertighet i detta land; men då man betraktar denna fråga såsom en det allmännas angelägennhet, kan man ej undgå att finna, att i de förmögnare klassernas förhållande i allmänhet uppenbarat sig ett slags sträfvande att isolera och afstänga sig så mycket som möjligt från de fattige, liksom skulle de frukta att af dem blifva uppätna. Jag känner ganska väl, att man, i ett sådant ämne som detta, bör vara varsam i sina uttryck, och att det hörer till de ämnen, der man lättköpt nog kan framstå såsom försvarare af den nödställdes rätt, medelst ord, och jag ämnar derföre ej inlåta mig i några deklamatiorer, men, M. H.! tillåten mig att säga, att om sjelfva förhållandet är sådant, att sanningen, då man riktigt undersöker den, är förfärlig, så nödgas vi komma till den slutsats, att denna sanning måste uttalas, att man måste undersöka den likasom man gör med hvart och ett annat samhällssår, innan det kan botas. Vilja vi nu se på, huru allmänheten hos os3 har i det hela behandlat denna fråga, så stöta vi ständigt på en mängd rådande begrepp, hvilka jag för min del tror verkligen innebära villfarelser. Dessa villfarelser hafva gått så långt, att en rådande ton nära nog etablerat sig såsom doktrin, att de fattiges och usies antal i ett samhälle måste ökas å ena sidan, i samma mån som välståndet tilltager i det andra. Likväl, om vi vilje se denna sats i och för sig sjelf, så finnes här intet tänkbart logiskt sammanhang emellan premisserna och konklusionen; jag vill tvärtom påstå, att det icke är möjligt, om man skänkte en tillräcklig omsorg åt fattigfrågan i hela dess omfattning, såsom en samhällsangelägenhet, att icke med välståndets tilltagande äfven förmigan att föda de fattige och bjelpa de nödställde måsto tililtage. Om vi blott utgå från det antagna statistiska factum, att t. ex. antalet af de medlemmar i samhället, hvilka ej kunna föda sig utan biträde från de bättre lottade, utgör en tioadedel a? det hela, så frågar jog: huru är det väl tänkbart, att de nio tiondedelarne, som tillhöra de förmögnare eller bergade, kunna hysa någon rimlig anledning till fruktan att blifva uppätna ar den återstående tiondedelen ? Ett annat begrepp, som, enligt min öfvertygelse, äfven är en villfarelse, är det, att ju mer man hbjelper de fattige, desto mer föröka de sig till antalet. Jag vil! ej helt och hållet bestrido, att sådant kan äga rum under vissa förhållanden, och att man äfven kan hemta flera stöd ur erfarenheten för ett sådant påstående, ty det är visserligen gifvet, att alla, som äro i knappa omständigheter, skola, i samma mån de finna lägenhet att blifva hörda, de också komma fram med sina klagomål, så snart de tycka sig behöfva understöd, och att derigenom till en början, i viss grad åtminstone, skall visa sig en tillvext i fattigantalet. Men det måste likväl ligga inom u,öjlighetens gräns att, genom ett klokt ordnande och noggrann tillsyn, så ställa till, att det kan sättas gräns för sådana missbruk. En sådan fördom, som nyss nämndes, existerar visserligen ej endast i vårt land. Det torde vara allom bekant, att det var en lära, som utgick från den bekante statsekonomen Malthus och hans skola, att staten ej borde taga någon vård om de fattige, utan öfverlemna dem åt s!g sjelfva, på det resultatet af deras egen håglöshet eller elände måtte drifva dem till ansträngning och arbete. Denna skola var en lång tid rådande i England, och framstod med ett starkt klander mot den af drottning Elisabeth stiftade fattiglagen. Det gillande, som Maithus och hans sats vunno, hade imedlertid mycket sin orsak i de missbruk, som då egde rum af den engelska fattiglagen; men huru har förhållandet sedermera varit? Jo, just detta missbruk, som alstrade ett stort antal fattige i England, och som gjorde, att fattigtaxorna der stego till en oerhörd och för det öfriga tamhället ruinerande höjd, hafva sedermera biifvit lagda till grund för en maxim af de personer i andra länder, som velat förekomma ett verksammare deltagande för de fattige. Imedlertid har förhållandet i England numera blifvit sådant, att man, med rättelse af det hufvudsakliga i de gamla missbruken i fattiglagen, har kommit till ett ganska fördelaktigt resultat, ehuru man likzväl der understödjer de fattige på ett helt annat sätt, än det sker här i landet. Missbruken uppstodo derigenom, att skyldigheten till underhåll af de fattigo i England gick så långt, att en godsegar2, som brukade en persons arbete, hvilken hade familj, egde rätt att af församlingen fordra understöd för arbetarens barn, efter en viss tariff för hvarje person i hushållet, hvilket gjorde, ait många possessionater och jordegare betjenade sig af ett sådant förhållande, att nedsätta arbetslönerna och kasta barnen på fattigvården. Detta förhållande har nu blifvit afskaffadt, och i sammanhang. med den nya fattiglagen (hvars grundsatser i första början gingo ut på, att hvar och en, som begärde understöd af det allmänna, måste flytta in på arbetshusen), i sammanhang med den, säger jag, hafva likväl sedermera blifvit gjorda flera tillägg; i följd hvaraf äfven särskilda understöd, under namn af out-door relief, utdelas åt dem som äro till arbete oförmögna, eller bevisligen i saknad af arbetsförtjenst och derigenom i stor nöd stadde; och vi hafva sett, huru ett rätt behjertande af fattigvårdsfrågan, såsom en statsangelägenhet, nyligen ledt tillj det resultat, att 3 millioner i Irland under den svåraste hungersnöd hafva kunnat underhållas med ett, jemförelsevis till den ofantliga mängden nödställde, måttligt statsbidrag, soro engelska parlamentet skänkt, och af hvilket statsbidrag, märkvärdigt nog, ettl långt mindre belopp utgått än man hade beräknat. ! En annan gängse mening, som jag tillåter mig vidröra, är, att man säger, det understöd för de DT ve a ran a dat AGE sr a rn nn en