Då jag kom ut ur stugan, var solen nära att
gå ned, och under de höga och täta granarne
var det nästan mörkt. Jag tillstår, att det var
alldeles icke med någon känsla af nöje, som
jag ämnade fortsätta min promenad, helst som
jag vid ännu en blick på det ruskiga nästet
tyckte mig se den enögde mannens skäggiga
fysiognomi i det trasiga fönstret, då ljudet af
en vagp, som närmade sig, nådde mitt öra.
Jag försäkrar er, mina läsare, att det skulle
i hög grad förolämpa mig, om ni trodde mig
vara en pultron, en kruka, derföre att detta
ljud synnerligen behagade mig i detta ögon-
blick.
Vagnen var snart bredvid mig, och af den
resandes mustacher och mössa förmodade jag,
att han var militär; ty mustacher voro då icke
än på hvars mans mun; utan löjtnanternas pri-
vilegierade tjusningsmedel, och mer än en af
dem hade endast sina mustacher att tacka för
sin lycka. Nu deremot har mustachernas värde
fallit betydligt, och hvem kan undra derpå, då
hvarenda bodbetjeat och )struntskrifvare, vå-
går i sin förmätenhet stoltsera dermed.
Efter några ord satt jag bredvid hnom i sä-
tet, och skjutsbonden placerades bakom på
kappsäcken. Två unga män ha sällan svårt
alt bli bekanta, och minst på källare och lands-
vägar.
Jag berättade honom min romantiska id att
till fots uppnå gästgilfvaregården, mina upp-
täckter vid Svarta Grind och min belåienhet
att hans ankomst afbrutit ett äfventyr, som
började förlora mycket af sitt behag för mig.
Vi skrattade tillsammans åt min olyckliga kul-
lerbytta, som föranledt alltsammans, och som vi
just nu passerade den så kallade Galgkrogen el-
ler Stolpbacken och den magra skjutstästen o-
möjligt tycktes kunna praktisera upp tre perso-
ner för den branta Gransjö-brinken, hoppade vi
ur och ämnade streta uppför den tvärbranta