Då jag kom ut ur stugan, var solen nära att gå ned, och under de höga och täta granarne var det nästan mörkt. Jag tillstår, att det var alldeles icke med någon känsla af nöje, som jag ämnade fortsätta min promenad, helst som jag vid ännu en blick på det ruskiga nästet tyckte mig se den enögde mannens skäggiga fysiognomi i det trasiga fönstret, då ljudet af en vagp, som närmade sig, nådde mitt öra. Jag försäkrar er, mina läsare, att det skulle i hög grad förolämpa mig, om ni trodde mig vara en pultron, en kruka, derföre att detta ljud synnerligen behagade mig i detta ögonblick. Vagnen var snart bredvid mig, och af den resandes mustacher och mössa förmodade jag, att han var militär; ty mustacher voro då icke än på hvars mans mun; utan löjtnanternas privilegierade tjusningsmedel, och mer än en af dem hade endast sina mustacher att tacka för sin lycka. Nu deremot har mustachernas värde fallit betydligt, och hvem kan undra derpå, då hvarenda bodbetjeat och )struntskrifvare, vågår i sin förmätenhet stoltsera dermed. Efter några ord satt jag bredvid hnom i sätet, och skjutsbonden placerades bakom på kappsäcken. Två unga män ha sällan svårt alt bli bekanta, och minst på källare och landsvägar. Jag berättade honom min romantiska id att till fots uppnå gästgilfvaregården, mina upptäckter vid Svarta Grind och min belåienhet att hans ankomst afbrutit ett äfventyr, som började förlora mycket af sitt behag för mig. Vi skrattade tillsammans åt min olyckliga kullerbytta, som föranledt alltsammans, och som vi just nu passerade den så kallade Galgkrogen eller Stolpbacken och den magra skjutstästen omöjligt tycktes kunna praktisera upp tre personer för den branta Gransjö-brinken, hoppade vi ur och ämnade streta uppför den tvärbranta