Article Image
som gjort sig gällande uti Kongl. Maj:ts ifrågava-
rande nådiga förslag.
Utskottet säger, alt vid detta förslag emellertid
den anmärkning blifvit gjord, att det syntes be-
tänkligt att lemna den, som kräfves för en bok-
fodran, men nekar till densamma, rätt att med ed
sig fria, enär denna rätt kunde blifva alltför fre-
stande för mången, som saknar antingen vilja eller
förmåga att betalap, samt att förlaget i denna del
ej eller vore öfverensstämmande med den i lag-
stiftningen hyllade grundsats, att edgång ej må
oträngdt mål användas; men då, enligt hvad ut-
skottet redan yttrat, det är en i lagstiftningen all-
män regel, att med ed kan man svara, men ej kä-
ra; då i 29 och 30 af rättegångsbalkens 17 ka-
pitel uttryckligen stadgas, att, om till styrko för
ett käromål förekommit halft bevis eller bindande
omständigheter och liknelser, då bör den, som kä-
res till, med ed sig värja; då således den i försla-
get upptagna bestämmelsen om skyldighet för en
uppgifven gäldenär att fria sig med ed, ej allenast
står i full harmoni med grundsatserne i lagstift-
ningen, utan ock med afseende derå, att all bin-
dande kraft ej kan beröfvas handlandes böcker, i
sjelfva verket blott innefattar en omedelbar tillämp-
ning af redan gifna lagbud på det serskilda fall,
hvarom nu är fråga; då den edgång, som påkallas
af rättvisan, ej kan anses vara i oträngdt mål an-
vänd; och då man ej har större anledning att be-
fara missbruk af edgång, då fordran grundas på
bok, än i de händelser, då fordringsegaren på an-
nat sätt kan åstadkomma sådan bevisning, som
föränleder till edgång; — så torde förenämnda an-
märkningar icke förtjena afseende, eller i Dågon
mån förringa giltigheten och tillämpligheten af den
i förevarande hänseende antagna grundsats.
Fall kunna imedlertid inträffa då en afvikelse
derifrån synes nödig; och då skulle det, enligt för-
slaget, bero på rätten att uppdraga edgången åt
handlanden eller bcekföraren. Man kan nemligen
tänka sig den händelsen, bland annat, att en hand-
lande till en väl känd person utborgar varor, men
att denne, innan tiden för skuldens betalning in-
faller, så förlorar stti anseende, att edgång icke kan
honom anförtros. Då skulle han genom ett enkelt
nekande kunna undgå ali betalningsskyldighet, derest
icke säljaren, hvilken vid utborgningen egde en
garanti i den köparen uti lagen ålagda edsförplig-
telsen, lemnades tillfälle att förvara sin fordrings-
rätt; och det vore orättvist, om denne skulle lida
af en förändring i förhållanden, dem han ej haft
anledning förutse eller förmått hindra. De fall, då
afvikelse från den allmänna grundsatsen är nödig,
synas likväl ej kunna blifva många; och då doma-
ren har att pröfva, när sådant af serskilda orsa-
ker må ske, har man ej att befara missbruk af
lagens undantag i denna del.
Utskottet, som härmed uttalat sin åsigt om nyt-
tan och rättsenligheten af den åsyftade väsendtli-
gaste förändringen i gällande lagstiftning eller den,
som utgör föremål för 4 af det nådiga förslaget,
har likaledes insett det ändamålsenliga i de be-
stämmelser, som innefattas i påföljande två S.
Men eburu utskottet följaktigen i de hufvudsak-
ligaste delar understödjer ifrågavarande lagförslag,
har likvål utskottet icke förordat dess antagande i
sin helhet.
Utskottet erkänner nemligen hvarken lämplighe-
ten eller fördelen af en lagstiftning i den syftning,
som den, hvilken innefattas i förslagets 4 S, den
der meddelar åtskilliga bestämmelser för den hän-
delse, att emellan handlande och köpare motbok
blifvit upprättad. Det anser att motböckers bevis
ningskraft alltid kommer att bero på deras beskaf-
fenhet samt att densamma, lika som begagnandet
deraf, enligt föreslagna lagstadgandet, ankommer på
kontrahenternes fria aftal.
En underordnad betydelse har ock i berörda
stadgande blifvit lemnad motböcker. De äro i
sjelfva verket deri ej betraktade annorlunda än så-
som utskrifna handelsräkningar; men det oaktadt
har man uppdragit en väsendtlig skillnad emellan
verkan af dylika räkningar och omförmälde böc-
ker. Jemlikt förslaget åligger det nemligen köpare
som ej godkänner räkning eller motbok, att, på
ett af de i 3 föreskrifna sätt inom viss tid klan-
dra räkningen eller motboken, vid påföljd, att den
förra eljest varder lika utmätningsgild, som annat
förfallet skuldebref, men att motboken kommer att
gälla såsom fullt bevis i allt, hvari köparen ej kan
visa fel. Då således köparen, genom underlåten-
het att klandra räkningen, förlorar allrättighet att
derå vidare tala, och dymedelst äfven möjligheten
att uppehålla fordringsegaren i sin rätt, är det ho-
nom deremot obetaget att, änskönt han lemnat
motboken oklandrad, söka, då den sedermera emot
honom åberopas, deri visa fel och derigenom göra
dess verkan såsom bevisning ytterligare beroende
på tvist. Men hvad vore, vid dylikt förhållande,
fördelen af lagen om motböcker för kredithandeln ?
Förefinnes ej redan en vida större genom den ver-
kan, som blifvit tillagd bandlandes utskrifna och
köpare tillställde räkningar?
Då utskottet jakande besvarar sistnämnde fråga,
anser sig utskottet likväl, med afseende å de om-
ständigheter, som äro förenade med användandet
af motböcker, böra medgifva, hurusom det vore i
hög grad betänkligt att i lag tillägga dessa böcker
någon ovillkorligen bevisande kraft. Deras verkan
i detta hänseende måste alltid ytterst ankomma på
domaren, derest stridighet derom skulle uppstå;
men derom erfordras dock icke någon serskild fö-
reskrift.
Dessutom har utskottet ej kunnat förbise de ore-
dor och tvister, hvartill senare delen af ifrågava-
rende lagstadgande kan gifva anledning. Om t.
ex. köparen ej vill eller kan förete motbok, utan
säger, att den förkommit, så måste handlanden
bevisa, att det skett genom köparens vanvård, för
att få begagna den rätt, som han i sådan händelse
skulle ega att nemligen sin handelsbok med ed
styrka. Häri ligger dock genast ett frö icke alle-
nast till rättegång, utan ock till hvarjehanda för-
sök af betänkligare art.
Utskottet anser således stadgandet i 4 af för-
slaget ej böra antagas, utan tillstyrker, enär Kongl.
Maj:ts propositioner endast i sin helhet kunna an-
tagas, det måtte Rikets Ständir, med afslag å
ifrågavarande nådiga proposition, besluta utfär-
dande af en författning utaf enahanda innehåll
som den föreslagna, med uteslutande af 4 S, så
att 5 och 6 SS i föreslagne förjaltningen, i den
som kommer alt utfärdas, i ordningen blifva den
4 och 5.
Thumbnail