som gjort sig gällande uti Kongl. Maj:ts ifrågavarande nådiga förslag. Utskottet säger, alt vid detta förslag emellertid den anmärkning blifvit gjord, att det syntes betänkligt att lemna den, som kräfves för en bokfodran, men nekar till densamma, rätt att med ed sig fria, enär denna rätt kunde blifva alltför frestande för mången, som saknar antingen vilja eller förmåga att betalap, samt att förlaget i denna del ej eller vore öfverensstämmande med den i lagstiftningen hyllade grundsats, att edgång ej må oträngdt mål användas; men då, enligt hvad utskottet redan yttrat, det är en i lagstiftningen allmän regel, att med ed kan man svara, men ej kära; då i 29 och 30 af rättegångsbalkens 17 kapitel uttryckligen stadgas, att, om till styrko för ett käromål förekommit halft bevis eller bindande omständigheter och liknelser, då bör den, som käres till, med ed sig värja; då således den i förslaget upptagna bestämmelsen om skyldighet för en uppgifven gäldenär att fria sig med ed, ej allenast står i full harmoni med grundsatserne i lagstiftningen, utan ock med afseende derå, att all bindande kraft ej kan beröfvas handlandes böcker, i sjelfva verket blott innefattar en omedelbar tillämpning af redan gifna lagbud på det serskilda fall, hvarom nu är fråga; då den edgång, som påkallas af rättvisan, ej kan anses vara i oträngdt mål använd; och då man ej har större anledning att befara missbruk af edgång, då fordran grundas på bok, än i de händelser, då fordringsegaren på annat sätt kan åstadkomma sådan bevisning, som föränleder till edgång; — så torde förenämnda anmärkningar icke förtjena afseende, eller i Dågon mån förringa giltigheten och tillämpligheten af den i förevarande hänseende antagna grundsats. Fall kunna imedlertid inträffa då en afvikelse derifrån synes nödig; och då skulle det, enligt förslaget, bero på rätten att uppdraga edgången åt handlanden eller bcekföraren. Man kan nemligen tänka sig den händelsen, bland annat, att en handlande till en väl känd person utborgar varor, men att denne, innan tiden för skuldens betalning infaller, så förlorar stti anseende, att edgång icke kan honom anförtros. Då skulle han genom ett enkelt nekande kunna undgå ali betalningsskyldighet, derest icke säljaren, hvilken vid utborgningen egde en garanti i den köparen uti lagen ålagda edsförpligtelsen, lemnades tillfälle att förvara sin fordringsrätt; och det vore orättvist, om denne skulle lida af en förändring i förhållanden, dem han ej haft anledning förutse eller förmått hindra. De fall, då afvikelse från den allmänna grundsatsen är nödig, synas likväl ej kunna blifva många; och då domaren har att pröfva, när sådant af serskilda orsaker må ske, har man ej att befara missbruk af lagens undantag i denna del. Utskottet, som härmed uttalat sin åsigt om nyttan och rättsenligheten af den åsyftade väsendtligaste förändringen i gällande lagstiftning eller den, som utgör föremål för 4 af det nådiga förslaget, har likaledes insett det ändamålsenliga i de bestämmelser, som innefattas i påföljande två S. Men eburu utskottet följaktigen i de hufvudsakligaste delar understödjer ifrågavarande lagförslag, har likvål utskottet icke förordat dess antagande i sin helhet. Utskottet erkänner nemligen hvarken lämpligheten eller fördelen af en lagstiftning i den syftning, som den, hvilken innefattas i förslagets 4 S, den der meddelar åtskilliga bestämmelser för den händelse, att emellan handlande och köpare motbok blifvit upprättad. Det anser att motböckers bevis ningskraft alltid kommer att bero på deras beskaffenhet samt att densamma, lika som begagnandet deraf, enligt föreslagna lagstadgandet, ankommer på kontrahenternes fria aftal. En underordnad betydelse har ock i berörda stadgande blifvit lemnad motböcker. De äro i sjelfva verket deri ej betraktade annorlunda än såsom utskrifna handelsräkningar; men det oaktadt har man uppdragit en väsendtlig skillnad emellan verkan af dylika räkningar och omförmälde böcker. Jemlikt förslaget åligger det nemligen köpare som ej godkänner räkning eller motbok, att, på ett af de i 3 föreskrifna sätt inom viss tid klandra räkningen eller motboken, vid påföljd, att den förra eljest varder lika utmätningsgild, som annat förfallet skuldebref, men att motboken kommer att gälla såsom fullt bevis i allt, hvari köparen ej kan visa fel. Då således köparen, genom underlåtenhet att klandra räkningen, förlorar allrättighet att derå vidare tala, och dymedelst äfven möjligheten att uppehålla fordringsegaren i sin rätt, är det honom deremot obetaget att, änskönt han lemnat motboken oklandrad, söka, då den sedermera emot honom åberopas, deri visa fel och derigenom göra dess verkan såsom bevisning ytterligare beroende på tvist. Men hvad vore, vid dylikt förhållande, fördelen af lagen om motböcker för kredithandeln ? Förefinnes ej redan en vida större genom den verkan, som blifvit tillagd bandlandes utskrifna och köpare tillställde räkningar? Då utskottet jakande besvarar sistnämnde fråga, anser sig utskottet likväl, med afseende å de omständigheter, som äro förenade med användandet af motböcker, böra medgifva, hurusom det vore i hög grad betänkligt att i lag tillägga dessa böcker någon ovillkorligen bevisande kraft. Deras verkan i detta hänseende måste alltid ytterst ankomma på domaren, derest stridighet derom skulle uppstå; men derom erfordras dock icke någon serskild föreskrift. Dessutom har utskottet ej kunnat förbise de oredor och tvister, hvartill senare delen af ifrågavarende lagstadgande kan gifva anledning. Om t. ex. köparen ej vill eller kan förete motbok, utan säger, att den förkommit, så måste handlanden bevisa, att det skett genom köparens vanvård, för att få begagna den rätt, som han i sådan händelse skulle ega att nemligen sin handelsbok med ed styrka. Häri ligger dock genast ett frö icke allenast till rättegång, utan ock till hvarjehanda försök af betänkligare art. Utskottet anser således stadgandet i 4 af förslaget ej böra antagas, utan tillstyrker, enär Kongl. Maj:ts propositioner endast i sin helhet kunna antagas, det måtte Rikets Ständir, med afslag å ifrågavarande nådiga proposition, besluta utfärdande af en författning utaf enahanda innehåll som den föreslagna, med uteslutande af 4 S, så att 5 och 6 SS i föreslagne förjaltningen, i den som kommer alt utfärdas, i ordningen blifva den 4 och 5.