— Tidens P. för i går har ånyo varit framme med sännu ett ord i Schweizerfrågan, och underrättar oss der om de verkliga orsakerna, som ligga i vägen för bildandet af en stark förbundsstyrelse i Schweiz. Ibland dessa orsaker synes i synnerhet en luminös, nemigen att mellan de flesta Kantonerna uppresa sig väldiga fjäll, som försvåra förbindelserna, ja ull en del göra dem omöjliga,, hvarför ock hr P. tillägger, onaturen nsjelf tyckes här, likasom i Grekland, hafva danat hvarj2 dal till en serskild stat, och så har adet af ålder äfven varit.n Detta är en ny och originel lära i statsrätten. Skada blott att de stora rsakterna, som nu vilja hindra en revisioa af det Schweiziska unionsfördraget, icke torde vilja tillämpa samma lära inom sina egna besittningar, t. ex. Österrike på de bergiga delarne af sina lydländer och på de italienska staterna. För öfrigt tyckes hr P, alldeles icke vilja låtsa om, att lörbuadsdagen icke vill störa Schweiziska kantonernas suveränitet i afseende på de:sas inre angelägenheter, utan endast åstadkomma en sådan revision, hvarigenom det blir möjligt att gifva förbundet enhet i unionella frågor. Denna sednare önskan förutsätter ingenting annat, än den annars öfver hela verlden erkända grundprincip, utan hvars antagande sjelfva tillvaron af en stat icke är möjlig. Och då man hittills talat om, eller tänkt på Schweiz, har väl också ingen föreställt sig detsamm2, såsom en samling af tjugutvå suveräna europeiska stater, utan såsom en enda, genom föreningen mellan de serskilda kantonerna. Det kan derföre väl låta sig göra, att med maktspråk hindra en sådan förening, hvarigenom ett fast unionsförhållande mellan kantonerna under bibehållandat af dessas suveränitet i inre angelägenheter, skullo verkliggöras; men att från rättvisans ståndpunkt söka försvara motståndet mot de bemödanden, soa syfta till ett sådant mål, går icke an. fsss—— —