varit utt; al de vigtigaste doolar bland den tillvarande resentationen vid riksdagarna, så är det i vår tanka icke väl beräknad;, att äfven i sådana fall anse den bstydelselös. K OM DEN RYSKA POLITIKEN I SVENSKA 3, ANGELÄGENHETER. (Rörande deta ämne so äfven trenne föregående ariiklar för Thorsdagen och Lördagen i förra veckan, samt sistlidne gårdag.) Innan vi forisätta behandlingen af det ämne, som denna öfverskrift antyder, anhille vi att få upptaga till brsvarande en anmärkning. Några af Red:s vänner hafva nem!. yttrat sin förundran deröfver, att Aftonbladet funnit det löna mödan att företaga en bevisning om den s. k. politiske hva: fiskens, och Svenska Minervas lögnaktighet och taktik att strida mel kalomniens vapen, enär datta vore en så allmänt känd sak och varit det i många år, alt visst ingen serskild bevisnirg derom behöfdes; helst då nyssnämnde notabiliteter icke ens sjellva synas göra affär af att i detta hänseende ledas af några moraliska regior af rättvisa eller granulagenhet. Allehanda framställde för ett par swwema anmärkning, och yttrade öfver at Aftonbladet kunde så mycket sy: ita sig med hvad som yttras af en så djupt förakted person, som phvalfiskenn. Med all akining såväl för de personers omdöma s m rat denna anmärkning till Red. enskildt, som för Dagligt Allehandas, kunne vi likväl icke denna gången dela deras tanka; och se här hvarföre. Anmärkningen, att hvalfisken och Minerva, såsom offentliga personer, redan äro :iVräckhegt kända utan vidare belysning, kan hafva sin riktighet, i fall fråga endast är om hufvudstaden, der de stå ungefär på samma linea med Söndagsbladet och dess redaktör hvad det moraliska anseendet beträffar. Det fisnes visserligen icke mången ständig Stocki ho, som icka redan långt för detta fora sut omdöme i detta hänseende. Men det bör observeras, dels att tidningen Sv. Minerva har en inskränkt cirkulation i landsorten, så ati naturen af dess polemik och moralissa halt endast för en jemförelsevis liten publik är fullständigt känd genom sjelfva urkunden, dels också att en mängd andra om-ständigheter, hvilka tillnöra hvalfisklitieraturens historia under de sednare åren och serdeles der redliges) verksambtet underhand inom pressen, äro nästan alldeles icke bekanta utom Stockholm. Härsf kan förklaras det annars besynnerliga förhållandet, att man icke blott stundom kan någon riksdagsman från landsorten — —x väl, icke från Stockholm — promenera i den sstnämndes sällskap på offentliga ställen, utsn till och med erfar att sådana finnas, hvilka, obekanta med notabilitetens verkliga beskaffenhet, låta för en tid förleda sig att sälta tro t vs ord och insinuationer, samt möjligen n rätta sina omdömen derefter. Vi skole I e frara vidare visa, huru han gir till väga ( : skoffa sig handräckning för detta ändamål. Dessutom bör det icke heller glömmas, att ehuru visst ingen tror, ell:r på länge trott, att denne sedligs medborgaren — såsom han sjelf stundom kallat sig i Minerva — ezentsa om sanningen, så lira likväl gana sig, att nästan hela hans publicistiska verksamhet är byggd på lögnen såsom en ledande prircip, hvilken med fullkom1ig planmässighet fullföljes, på sätt som vi i ett fall nyligen åd.galagt. En stor del af allmänheten, nemliven den delen, som icke ger sig mödan att följa dagens företeelser och pressens diskussion öfver de allmänna ärendena med mera spind uppmärksamhet, eller är serskildt intresserad att lägga på minnet hvad den ena eller andra tidangena yttrat, utan blott bibehåller ett mera obestämdt totalintryck deraf, är också lätt frll-n att antaga den jargonen ox tidningarne i allmänhet, att de icke akta för rof att ljuga på bvarandra, när de komma i strid. Denaa jargon underhålles naturligtvis gerna af dem, som af instinkt hata en fri yttranderätt, och det finnes mången, som tycker sig erfara en vs; njutning redan af att blott få uttala ett sådant omdöme om tidningarna och skära dem alla öfver en kam. Tusende små tillfälliga dryffjedrar kunna dessutom härvid vara i verksambet, och nyssnämnde jargon finner en naturlig näring deraf, att publicisterna stundom lika som andra, onckligen äro mer eller mindre behäftade med den menskliga svagheten att icke alltid iakttsga en tillbörlig oväld och sanningskärlek i uppgifcer, när de komma i strid med hvarandra och dervid råka i passion. Ännu en acnan omständighet, som måhända länge bidrag:t att underbålla en sådan ton engående tidnisgarne, är det dåliga begrepp i afseende på pressens moralitet, som sllmänbeten erhållit i arf ifrån den äldre tid då striderna melian den gamla och nya skolan i litteraturen pågingo. Ehuru det sköna i konst och vetenskap skulle utgöra det egentliga ämnet för denna strid, sänkte den sig nemligen till en smutskastning emellan de stridande och en lögnaktighet, hvars motstycke man på sednare tider endast igenfunnit bos ett par af de ännu qvarlefvande fosforistkämparne, som sedan flyttat sig öfver på det politiska gebitet, nemligen Tidens nuvzrande P. och Svenska Minerva, samt utom dessa, hos den politiske hvalfisken, Söndagsbladets redaktör och någongång hos en och annan zammal bekant, eller annan brochyrförfattare, såsom i vissa politiska pamfletter från Upsala; i den bekanta skriften: Upplösning är icke upplysning, 0. 8. v. Missbruket gick en sid så långt. att inom en del af det fosforisti