Sir John: Men du kan följa med!
Halifax: Huru, jag? .
Sir John: Ja visst ... du är då åtminst:ne inte
sjuk! os
Halifax: Skulle jag lemna min hustru i ett så-
I dant tillstånd !... Skulle ni väl vara nog grym, att
I
fordra... N
Sir John (drar till hälften upp ett bref): Jag ...
nej, jag fordrar ingenting ... jag kan gerna rese
ensam ... t
Halifax: Nej, nej, nådig berre, det kan jag visst
inte tillåta. Huru! ni skulle då resa ensam midt
i natten! nej, nej, aldrig!... Mina vänner, jag an-
befaller Jenny i er omvårdnad; för henne: på sin
kammere; ännu räcker väl hennes vanmakt åtmin-
stone 40 minuter till ... lemna henna inte.
Anna: Nej, ni kan vara lugn... Ack, min Gud!
hur ska det här slutas?
(Alla gå ut, utom Sir John och Halifex.)
Sir John: Se så, nu följer du mig till min vagn.
Halifax (atsides): Godt, då rymmer jag från ho-
nom.
Sir John: Du ska följa mig som förbud, tjugo-
fem steg föra mig, så att jag inte ett ögonblick kan
förlora dig ur ögonsiate; förstår du? Gör du inte
det, så vet du hvad som förestår dig.
Hatifarx: Ja, nådig herre.
Sir John: Efter som allt nu är uppgjordt, så ska
jag utdela mina befollningar för resan. Tjugofem
steg före mig, kom ihåg det! (Går.
TIONDE SCENEN.
HALIFAX. S3dan TOM RICK.
Halifax: Min Gud, min Gud! hvad skall det väl
bli af det här! - Den gamle:satan har mig nu i
sina klor... Omöjligt att undkomma... Om han
iote ser mig framför sin vagn, ger han an mig...
då blir jag hängd; och om jag följer honom till
London, ska han inte låta hänga mig... men då
blir jag... (blir varse Tom) Ah! det var en him-
melens ingifvelse! Tom Rics, min vän! Hör du,
kära Tom Rick!
Tom: Sir Haliföx!
Halifax: Du har alltid önskat komma till London,
inte sannt!
Tom: Je, det ska Gud veta att jag gjort! Jag
ville ge ut jag vet inte hvad, om jag kunde få
Halifax: :; dig
Halifax: Nå, det nöjet kan jag skaffa dig.
Tom: Ni, herr Halifax, ni! Är det verkligen ert
allvar?