indignation hos de anfallne, är naturligt. Ocksi
sökte många af dessa sednare att trakassera anmär
karen på alla möjliga sätt. Man visste, att har
var ytterst lättretlig och att han dessutom, oaktad
sin annars redbara och menniskoälskande karakter
fått på sin lott en god portion egenkärlek. Härpi
byggde man sin anfallsplan. Man skickade på ho
nom en mängd uslingar, som man sjelf icke vill
gifva något, för att sålunda hålla honom i ständig
exaltation; öfverhopade honom med otidigheter, stun
dom af det gröfsta slag; man drog sig undan fö
hohom, som för en pestsmittad; man lät förstå, at
man betraktade honom som en dåre, och, för at
kröna verket cch råga hämndens mått till der
djerfve, som dristat draga i härnad mot rikedomen
lät man i en här utkommande tidning införa er
annons, i hvilken han stämplades såsom vansinnig
Detta var mera, än hans själ kunde uthärda. Der
dukade under för dessa idkeliga och gemensamm:
anfall: hans förstånds ljus slocknade verkligen, och
han får nu på ett hospital i Köpenhamn plikta fö
sin förmätenhet att hafva velat uppträda såsom d
fattiges, såsom proletärernes sakförare och målsman
emot de rike och mäktige. Så tragiskt slöts denn:
korta strid för de mnödlidandes sak; men den hai
dock, i min tanka, icke egt rum förgäfves. Mån
gen, hvilken annars icke gjort sig synnerligt besväl
med att eftersinna det elände, som råder i armodet:
kojor, har genom ifrågavarands anförande, som sär:
skildt blifvit tryckt och såldt till de fattiges för
mån, nu börjat något närmare undersöka ställnin:
gar bland behofvets söner och döttrar, samt dervid
funnit, att de anklagelser, som i anförandet ljungats
mot rikedomen, verkligen till en stor del äro för-
tjente, eller, med andra ord, att anmärkaren hafi
rätt i prineip, ehuru han stundom af sin känsls
och sina individuella åsigter låtit sig hänföra öfver
vissa gränsor, som ej bordt öfverskridas.