indignation hos de anfallne, är naturligt. Ocksi sökte många af dessa sednare att trakassera anmär karen på alla möjliga sätt. Man visste, att har var ytterst lättretlig och att han dessutom, oaktad sin annars redbara och menniskoälskande karakter fått på sin lott en god portion egenkärlek. Härpi byggde man sin anfallsplan. Man skickade på ho nom en mängd uslingar, som man sjelf icke vill gifva något, för att sålunda hålla honom i ständig exaltation; öfverhopade honom med otidigheter, stun dom af det gröfsta slag; man drog sig undan fö hohom, som för en pestsmittad; man lät förstå, at man betraktade honom som en dåre, och, för at kröna verket cch råga hämndens mått till der djerfve, som dristat draga i härnad mot rikedomen lät man i en här utkommande tidning införa er annons, i hvilken han stämplades såsom vansinnig Detta var mera, än hans själ kunde uthärda. Der dukade under för dessa idkeliga och gemensamm: anfall: hans förstånds ljus slocknade verkligen, och han får nu på ett hospital i Köpenhamn plikta fö sin förmätenhet att hafva velat uppträda såsom d fattiges, såsom proletärernes sakförare och målsman emot de rike och mäktige. Så tragiskt slöts denn: korta strid för de mnödlidandes sak; men den hai dock, i min tanka, icke egt rum förgäfves. Mån gen, hvilken annars icke gjort sig synnerligt besväl med att eftersinna det elände, som råder i armodet: kojor, har genom ifrågavarands anförande, som sär: skildt blifvit tryckt och såldt till de fattiges för mån, nu börjat något närmare undersöka ställnin: gar bland behofvets söner och döttrar, samt dervid funnit, att de anklagelser, som i anförandet ljungats mot rikedomen, verkligen till en stor del äro förtjente, eller, med andra ord, att anmärkaren hafi rätt i prineip, ehuru han stundom af sin känsls och sina individuella åsigter låtit sig hänföra öfver vissa gränsor, som ej bordt öfverskridas.