partementsmyndigheterna främmande för den nya ordningen, utan väsendtligt deri delaktige. — I följd af dessa grunder har den öfvervägande majoriteten af edert utskott ansett bestämmelsen, att all fångkostnad borde utgöres af statskassan, förmånlig. Ostridligt skall denna kostnad blifva betydlig. Ty det gäller ingenting mindre än alla våra fängelsers omskapning, der sådant går an, till ceilhus, och nybyggnad i sådanas ställen, hvilka ej kunna ombyggas. Vidare måste fängelsernas antal betydligen ökas, ty det är allmänt erkändt, att ett fängelse hvarken kan behörigt förvaltas och efterseg eller åtnjuta välgerningen af en duglig och god undervisning i religion, skolkunskaper och näringsyrken, om det innehåller mer än 500 fångar. Nu finnas likväl bland våra 24 centralfängelser blott 5, der fångarnes antal utgör mindre än 500; i Eysses och Loos äro öfver 4000, i Clairvaux till och med öfver 1300 straff-fångar. Den 4 Januari 1847 räknade man i våra centralfängelser 48,475 fångar (deribland 14,544 af manoch 3,934 af qvinkön), och i departementsfängelserna 19,251 fångar af båda könen (deribland 1297 dömda till mer än ettårigt straff och bestämda till afförning i Bagnos eller centralfängelserna, 1280 dömda till mer än ettårigt straff, hvilka begärt upphäfvandet af sin dom, 81414 dömda till ett år och derunder, 6894 runsakningsfångar, 1354 bysatta fångar). I Bagnos befunno sig 7000 tvångs-arbetsfångar.Följaktligen utgör totalsumman af ransakningsoch straff-fångar hos oss 44 796, och för dem erfordras inrättningar af ungefär 45,000 celler. Det är bekant, huru dyr i våra departementer byggnaden af ett isoleringshäkte kommer att blifva. Sjutton sådana fängelser äro redan färdiga och begagnade, ett stort antal andra torde snart blifva det. I medeltal har hvarje cell kostat 2,500 francs. I Paris, der arbete och tomter äro dyra, kan priset stiga til 4000 francs. I Afrika skulle det gå till 3200 francs. Man kan således antaga ett medelpris af 3000 fr. Vore nu öfverallt nybyggnad nödig, så skulle staten hafva att bekosta 135,000,000 till fullständig reform af sina straff-anstalter. Men enligt uppgift af byggmästaren i inrikes ministeren, kunna sjutton af våra centralhus lätt inredas efter afsöndringssystemets fordringar, och detsamma torde förmodligen gälla om ett antal af våra departementsfängelser. Då nu ombyggnaden kostar en tredjedel mindre än nybyggnaden, så kan man antaga, att af 135,000,000 betydligt skall afgå. Detta vore således en ungefärlig öfversigt af de offer, vårt fängelseväsendes reform skulle. pålägga landet. Men för dessa stora offer få vi icke förskräckas. Reformen skall erfordra tid och tålamod; den kan icke på ett år verkställas. Kostnaderna skola alltså fördelas på en serie af år och blifva mindre tryckande. Huru kunde man för öfrigt ångra en utgift, som bör användas på denna stora moraliska förbättring? Den utgör ju en nödvändig fyllnad i så många andra nödvändiga förbättringar, särdeles i våra ständiga bemödanden för folkundervisningen. Reformerna sammanhänga likasom länkarna i en kedja; den ena gör den andra nödvändig. Uteblifver en följande, så är den föregående ofullständig eller ofruktbar. Den ifrågavarande skall för öfrigt icke blott orsaka kostnad, utan ock minska den. Genom den nya inrättningen skall ett aftagande i brottens och öfverträdelsernas antal uppstå, och i följd deraf ett årligt, betydligt aftagande i våra rättegångskostnader och vår utgift för fångarnes underhåll. Galörfängelsernas afskaffando skall, såsom vi redan sett, genast hafva en betydlig besparing till följd. Genom arhetets nya reglering skall en vidare minskning i kostnaderna åstadkommas. Men kan således vara säker, att den betydliga utgiften för byggnad och ombyggnad af våra fängelser blir fullt godtgjord genom den årligt minskade kostnaden för deras underhåll. Besparingar skola blifva följderna af ett bättre arbetets ordnande, och detta åter en följd af förvaltningens enhet. För närvaradde gäller den inrättning, att en entreprenör, enligt uppgjordt kontrakt, ombesörjer leveransen af fängarnes födoämnen, läkemedel, beklädnad, tvätt och sängkläder; kostnaderna:-för begrafningar och för gudstjensten, anskaffandet af vapen och kappor för väktarne, samt af åtskiiliga tjenstemännens och direktörens behof, ändtligen de jemväl en hyresman tillhörande byggnadsreparationerna. Samme entreprenör skaffar fångarne arbete, för hvilka en aflöning för deg efter taxaberäknas. Sju tiondedelar af denna aflöning inflyta i straff-anstaltens räkenskapsförares kassa; de andra tre tiondedelarne tillfalla honom. Detta entreprenörens dubbla åliggande, att besörja fängelsets underhåll och skaffa fångarne arbete, ger honom naturligtvis stort inflytande, och det är fråga, om detta inflytande icke har något menligt. Oftast är entreprenören särskilda näringsidkares ombud. Hans vinst ökas ytterligare derigenom, att handel är honom tillåten. Regeringen har ansett, att hon kunde sjelf åtaga sig fångarnes underhåll, upplåta arbetet i hvarje verkstad åt en egen entreprenör och dymedelst bespara de summor, dem hittills varande entreprenörer uppburit, såsom näringsidkarnes ombud. Hon har börjat förverkliga denna tanke och småningom tagit centralfängelserna i Melun, Gaillon och Fontevrault, under sin egen vård. Detta försök har lyckats öfver all väntan. I Melun hade 41845 entreprenörens andel i dagspenningea, som dessföfinnan utgjorde 43 cent. på hvarje fånge, minskats till 26 63,00 Cent. och jemförde man de löpande kostnaderna med arbetets årsafkastning, vinsten af marketenteriet och flera andra inkomster, så befanns, att utgifterna för de särskilda fångarne, fängelsets allmänna utgifter, förvaltningsoch bevakningskostnaden, samt byggnadsutgifter på 5000 fr., betäcktes af arbetsvinsten; Det är otvifvelaktigt, att dylika resultater skola visa sig, om regeringen ,tager ännu flerå fängelser under sin egen vård. Regeringen torde till och med låta pröfva den frågan, huruvida det icke är förmånligt, om staten, liksom i Belgien; sjelf förbrukade hvad den låter producera. Vi hafve t. ex. ett centrallängelse, der nästan blott segelduk tillverkas. Här lemnar regeringen åt entreprenörrn först en vinst å fabrikationen och köper derefter af honom segelduken, till våra skepps utrustning. Vore det icke enklare, att regeringen lät göra det sjelf? I Belgien är staten producent och konsument. Den köper råämnena och låter af dem i fängelserna tillverka klädespersedlar, läderarbeten och dylikt åt sin arme. Vi läsa i bihanget till lagförslaget rörande belgiska fävgelserna, som den 3 Dec. 1844 förelades representantkammaren, att vinsten å straff-fångarnes arbete i Belgiens fem centralfängelser, efter förvaltningsoch bevakningskostnadens afdreg, år 4841 utgjorde en summa af 449,600 francs och 1842 till oc med. 1495,6928 francs. Med anledning häraf förtjenar väl den fråga, huru vidt regeringen bör utsträcka sn egen befattning med fängelserna, en allvarlig undersökning. Autagom, att denna utsträckning icke ginge vidare än till Melun, Gaillon och Fontevrault, så kunde man ändock alltid räkna på betydlig besparing, helst det är utrönpt, att i cellen arbetas flitigåre än i verkstaden. I nyaste tider balfva många klagomål förljudits öfver det intrång arbetet i våra fängelser tillskyndar de frie arbetarne. Handelskämparne hafva tagit illa vid sig och gjort föreställningar hos regeringen. Böneskrifter hafva blifvit inlemnade i deputeradekammaren. Utskottet tror icke, att dessa klagomål