sedan dess skulder blifvit afdragna från dess till-j gångar, så är den i nödens stund föga användbar. ! Bankens säkerhetshandlingar för utgifna lån kunna l: icke förvandlas till silfver. Att indrifva större eller! mindre del af dessa lån, skulle väl vara uti ytterstal nödfall en verksam utväg till sedelstockens minskning, men huru förfärlig vore icke en sådan strypning för landet! — Men, säger man, hvartill be-l höfvas så mörka förespeglingar, då banken för det närvarande är uti den mest lyckliga ställning? Till svar härå vill jag blott anmärka, att, om handelskonjunkturerna, i afseende på export och import, i betydiig grad blifva missgynnande, kan ställningen blifva ganska olycklig på några få år. Vi hafva en erfarenhetsläxa härutinnan, som icke är så gammal, att den bör vara glömd. Vid 4840—41 årens riksdag fanns också i banken en samlad vinst på 4,118,568 rdr. Något mera än hälften deraf, eller 2,311,246 rdr, öfverlemnades till statsverket. Penningar utöstes då med fulla händer åt alla håll. Och huru gick det? På mindre tid än 3 år, eller inom 4843 års slut, nedsjönk metalliska valutan i banken ifrån 48,248,800 rdr banko till 7,892,400 rdr banko. Hvem minnes icke, att vid den kort derpå år 1844 idträffade riksdagens början motioner väcktes om förbud mot silfveruttagning ur banken till utförsel? Hvem erinrar sig icke ännu de högljudda jemmerropen öfver strypning och penningebrist, som då hördes från alla landsändar, serdeles från de orter, som voro välsignade med privatbarker? Och hvad som då inträffade, kan hända ännu en gång. Utur alla dessa skäl anser jag, att banken för sin verkliga förstärkning bör behålla minst !; af sin samlade vinst och derföre köpa vexlar under en viss bestämd kurs, och för dessa vexlar dels köpa utländska säkra räntebärande obligationer, de!s skaffa sig silfver, hvilket sednare också emot ränta qvarblifver hos något säkert hus i Hamburg, påsätt nu sker med en del af den öfriga silfverfonden. Härigenom skulle banken konsolideras på ett dubbelt sätt, nemligen: dels öka sin räntevinst, utan att taga den af egna landsmän; dels ega uti samma räntebärande tillgång en valuta, på hvilken anvisning kunde gifvas, då silfveruttegning ur banken kom i fråga. 2:0 Bankens andra ändamål är att medelst lån på billiga vilkor understödja näringarna, och härtill hade jag önskat att den andra tredjedelen af bankovinsten blifvit använd. Jordbruket är landets modernäring. Eno utsträckt skuldsättning är visserligen icke nyttig. Men om några lån kunna vara till gagn för jordbrukaren, så måste det vara amorteringslånen emot lindrig ränta och successiv inbetalning på längre tid. Fonden för dessa lån är otillräcklig och den behöfver en tillökning af minst 390,009 rdr. — Åf fonderna för. bankens diskontrörelse m. m. ligga visserligen flera millioner härstädes obegagnade, emedan privatbankerna upptaga de flesta så beskaffade låntagare, som äro redbara och säkra. Fördenskull anser jag, att dessa obegagnade diskontfonder, förökade med en del af bankovinsten, böra emplojeras uti filialkontor i landsorterna, hvarest jordbrukaren och näringsidkaren kunde erhålla biträde genom kreditiv eller lån på -billigare vilkor än hos privatbankerna, hvarigenom en större både enskild och allmän fördel skulle beredas. 3:0 Bankens tredj2 åndamål är, enligt stiftelseurkunden, all en nödsjelpsoch tillgångskassa må beredasn, el!er att med sitt öfverskott bispringa statsverket. Härtill må nu den återstående tredjedelen af bankovinsten användas. Man säger väl, att statsverket behöfver hvarenda skilling af den banko! vinst, som är samlad. Den skulle vara en nöd-l) hjelpskassa, men staten är ju icke för närvarande i någon nöd. Statsverkets behof äro för öfrigt elastiska. De kunna utvidgas efter tillgångarna. Deil; visar förhållandet vid 4840—44 årens riksdag. Då egde riksgäldskontoret uti samlade öfverskotter omkring 3 millioner rdr, och erhöll dessutom vid samma riksdag öfver 2,300,000 rdr af den då befintliga bankovinsten. Utan att riket sedermera varit i någon serdeles nöd eller fara, äro dessa nu belt och hållet medtagna och riksgäldskontoret i skuld. För att betäcka denna skuld må alltså nu , af bankovinsten användas. Men statsutgifterna för de kommande åren torde väl böra regleras och rättas efter de statsinkomster, som med (ilförlitlighet kunna påräknas att inflsta. Att uti propositionen om statsverkets tillstånd och behof till den s. k. extra statsregleringen hela den samlade bankovinsten blifvit tagen i beräkning och anspråk förr än det var af:jordt, huruvida banken utan egen skada eller möjlig fara kunde lemna den hel och hållen från sig, torde väl icke vara så alldeles vanligt. På extra statsregleringen uppföras några utgifter af permanent natur. Och om man vill anordna oundvikliga statsutgifter på bankens vinst, torde man väl beträda en farlig bana. Det är ju allmänt erkändt, att alla oredor och olyckor i vårt penningeväsende härledt sig från den oriktiga åsigten, a:t riksbanken skall fyila statsverkets behof.n Med doktor Sandberg hafva sig förenat Riksdagsfullmäktige Pehr Pålsson från Christianstads län, Pehr Nilsson från samma län, Petter Mårtensson från Jönköpings län, Nils Jeppsson från Malmöhus län, Olaus Ericsson från Götbeborgs och Bohus län och Lars Olsson från Stora Kopparbergs län. Af doktor Lyth: Emot Utskottets beslut ati ifrån riksbanken abalienera hela bankovinsten för 3:ne år, utgörande 2,862,000 rår, måste jag reservera mig. Jag tror nemligen, att, ehuru banken, till bedrifvande af dess vanliga rörelse, väl kunde umbära och uppoffra äfven denna summa, ställningar och förhållanden i fäderneslandet just nu bordt uppmana Rikets Ständer att i alla riktningar utvidga riksbankens verksamhet och att förlagskapitaler dertill icke bordt förskingras under en tid, då privatbanker hota att ej allenast undergräfva riksbankens bestånd, utan ock att utsuga hela landets enskilda förmögenhet., Af riksdagsfullmäktigen Pehr Östman från Westernorrlands län: Då banken befinner sig i den lyckliga ställning, att den från 4845 års början till nästlidet års slut lemnat en vinst, påräknad att uppgå till 2 862.000 rdr banko, hvilken vinst huvudsakligen tillkommit genom dess lånebedrifvande och derigenom influtna räntor, således en frukt af den effektiva foliklassens verksamhet, är det min öfvertygelse, att, om ej hela, åtminstone hälften af denna vinst bordt användas till underhjelpande af jordbruket, landets mod-rnäring och andra industriella företag och b2drifvande, hvarigenom jordbrukaren, bergsoch bruksidkaren kunde med säkerhet af egen utkomst sysgalsätta den arbetssökande folkmassan, och dyme