slutligen öfverträdelser,; som blifvit begångna medelst
pressen elter genom andra i art. 4 af lagen af den
17 Mars 4819 betecknade medel till offentliggö-
relse.
Undantaget till de för sådana öfverträdelser vid
domstol åtalades förmån har inom utskottet funnit
försvarer2, som gjorde konsiderationer af högre art
gällande. Allmänna opinionen, hette det, har alltid
åtskilt politiska brott och förseelser från vanliga an-
grepp på lif och egendom. Den vägrar städse att
fästa föreställningen om vanära vid de genom dem
åidragna strafftdomar. Dylika förseelser hafva oftast
den egendomliga prägeln af de lidelser hos mäng-
den, som hänföra hos enskilde. De finna skydd om
icke mot oviljan, dock mot föraktet i det vådliga
men ofrivilliga medlidan1le, hvilket en uppeggad,
genom sina egna skuggbilder öfverspänd, ifver in-
gifver, en ifver, som med trons entusiasm nästan all-
tid förenar modet till martyrdöden.
De hvälfningar, som under våra ögon i Frankrike
så hastigt följt på hvarandra, och hvilka ofta gjort
den i går öfyvervunne till segrare i dag; den vexling,
som allt efter förändringarne i det helas och indi-
videns lif inträder i den af händelserna beroende,
under ålderns och ställningens inflytelse bortsmäl-
tande politiska jäsningen, detta allt sammanverkar,
för att i sinnena fördraga förestäl!ningen om afgjord
förkastligbet, hvilken borde vara fästad vid försöken
till undergräfvande af den offentliga ordningens
grundval. Man må kalla detta undseende oförstån-
digt och förderfligt, men det är och var städse all-
mänt förhand, följaktligen måste det intagas i räk-
ningen. Lagstiftaren har insett, att här var fråga
om ett helt eget slag af öfyerträdelser, som borde
bringas under särskilda reglor, i det han undandrog
korrektionsdomstolarnas rättskipning och öfverlem-
nade åt jurynämnderna enkla politiska förseelser och
sådana öfverirädelser af tryckfrihetslagarna, hvilka
icke höra till klassen af brott. Om således detta slag
af lagförde personer ernått en undantagsställning,
som tillförsäåkrar dem synnerliga fördelar, om vidare
afsöndringen är en, af nödvändigheten att hindra en
ömsesidig försämring föranledd, hård åtgärd, hvar-
för skulle man utsträcka denna hårdhet och detta
Nnisstroeade till menniskor, hvilka blifvit straffbara
mera genom tankens förvillelser, än genom bjertats
fel, och hvilka oftast bvarken sakna bildning eller
ett visst hedervärdt tä: kesätt, hos hvilka således öm-
sesidigt förderf icke är att befara, 4 (Forts.)