slutligen öfverträdelser,; som blifvit begångna medelst pressen elter genom andra i art. 4 af lagen af den 17 Mars 4819 betecknade medel till offentliggörelse. Undantaget till de för sådana öfverträdelser vid domstol åtalades förmån har inom utskottet funnit försvarer2, som gjorde konsiderationer af högre art gällande. Allmänna opinionen, hette det, har alltid åtskilt politiska brott och förseelser från vanliga angrepp på lif och egendom. Den vägrar städse att fästa föreställningen om vanära vid de genom dem åidragna strafftdomar. Dylika förseelser hafva oftast den egendomliga prägeln af de lidelser hos mängden, som hänföra hos enskilde. De finna skydd om icke mot oviljan, dock mot föraktet i det vådliga men ofrivilliga medlidan1le, hvilket en uppeggad, genom sina egna skuggbilder öfverspänd, ifver ingifver, en ifver, som med trons entusiasm nästan alltid förenar modet till martyrdöden. De hvälfningar, som under våra ögon i Frankrike så hastigt följt på hvarandra, och hvilka ofta gjort den i går öfyvervunne till segrare i dag; den vexling, som allt efter förändringarne i det helas och individens lif inträder i den af händelserna beroende, under ålderns och ställningens inflytelse bortsmältande politiska jäsningen, detta allt sammanverkar, för att i sinnena fördraga förestäl!ningen om afgjord förkastligbet, hvilken borde vara fästad vid försöken till undergräfvande af den offentliga ordningens grundval. Man må kalla detta undseende oförståndigt och förderfligt, men det är och var städse allmänt förhand, följaktligen måste det intagas i räkningen. Lagstiftaren har insett, att här var fråga om ett helt eget slag af öfyerträdelser, som borde bringas under särskilda reglor, i det han undandrog korrektionsdomstolarnas rättskipning och öfverlemnade åt jurynämnderna enkla politiska förseelser och sådana öfverirädelser af tryckfrihetslagarna, hvilka icke höra till klassen af brott. Om således detta slag af lagförde personer ernått en undantagsställning, som tillförsäåkrar dem synnerliga fördelar, om vidare afsöndringen är en, af nödvändigheten att hindra en ömsesidig försämring föranledd, hård åtgärd, hvarför skulle man utsträcka denna hårdhet och detta Nnisstroeade till menniskor, hvilka blifvit straffbara mera genom tankens förvillelser, än genom bjertats fel, och hvilka oftast bvarken sakna bildning eller ett visst hedervärdt tä: kesätt, hos hvilka således ömsesidigt förderf icke är att befara, 4 (Forts.)