Deras ädla exempol har vannit efterföljd. Efter,: Mittrays mönster hafva dylika anstalter bildats ilj Marseille, Rouen, Bordeaux, Lyon och Nord-depar-: tementet. I dem är en tillflykt öppnad för olyck-)i liga barn, hvilkas felsteg taga en öfverseende medlidsamhet och en synnecdig omsorg i anspråk. Re-l geringen har för sin del äfven vid några ceatralfängelser inrättat kolonier, i hvilka sådane minderårige bildas till jordbrukare. I Paris finnes ett sällskap till frigifna yngre fångars beskydd, och åt detta anförtror förvaltningen sådana ynglingar, åt hvilka den företrädesvis beviljar frihet. Om flickor af denna klass drager en välgörande fruntimmersförening försorg. Ingenstädes äro således de straffållda hjelplöst öfverlåtna åt lagens stränghet, öfveralit räckes dem handen till upprättelse och beredandet af en bättre framtid. Detta är så mycket mer fägnande, som antalet af de i rättegångsvåg under regeringens uppsigt ställda barn dagligen förstoras. Vid slutet af år 1842 räknade man i hela Frankrike 2176 yngre fångar af båda könen, den 4 Okt. 1845 re-l: dan 3160, jemt ett år sednare 3248, D. 4 Jan. 4847) utgjorde deras antal 3796, och då Frankrikes folkmängd består af 335,400,400 personer, så skulle il följd häraf en yngre fånge räknas på 9320 innevånare. Af denna tillväxt i fångarnes antal kan dock ej slutas till stigande förderf hos ungdomen, fast mer Jåter den sig förklaras deraf, att domstolarne, eme-! dan de icke mer behöfva att frukta de förderfliga följderna af sammanlefnaden i fängelser, lånat heldre ställa ett icke särdeles straffbart barn under ena på dess förbättring och framgena framkomst betänkt förvaltningsvård, än frikänna det. För denna för-) klaringsgrunds riktighet synes skillnaden i anta!et af yngre fångar i mån af domstolarnas sörre clier mindre afstågd från dylika uppfostringsanstalter tala. Delar man Frankrike i fyra kretsar, så finner man den första, hvilken innehåller tio dylika anstalter (deribland i Paris: la Roquette och en fast grundad skyddsförening), en yngre fånge på 5270 innevånare; i den andra, som har sex anstalter, en på 44,300 innevånare; i den tredje, som blott har två anstalter, en på 25,700; i den fjerde, som har alldeles ingen, en på 63,000 innevånare. En annan orsak för tillväxten i antalet af strafftäömda barn har man velat fiana deri, att dåliga föräldrar hålla sina barn till missdåd, för att pålågga staten tungan af derasl! uppfostran. En sådan traktan torde snarast kunna förmodas råda i Paris, der sannolikheten att lyckas vore större. Skyddsföreningen har i detta hänseende anställt de noggrannaste spaniagar, angående de åt dess vård anförtrodda barnen, men ingenting funnit, som bekräftade nämnde förmodan. De yagre fångarnes religiösa, sedliga och till ett framgent yrke tjenande bildniog har blitvit en sträng pligt för förvaltningen. Innan denna med den ilagtörslaget föreskrifna omsorg åtog sig dem, voro barnen i våra fängelser blandade med de värsta förbrytare, hvilka genom lära och föresyn invigde dem i alla dåliga streck, och af de så tidigt invigde hafva de mest upprörande ogerningar blifvit begångna. Samfundets sikerhet, ej mindre än menskligheten, fordrar således att en omtänksam förvaltningan vänder den största vård om varelser, hvika äro mer att beklaga än att tadla. Sjettedelen bland dem är af oåkta födsel, åttondede!en har hvarken far eller mor, fjerdedelen har mistat någondera, de flesta hafva således varit i saknad af husig omvårdnad, emedan deras föräldrar antingen äro döde eller öfverlemnat dem åt sitt öde, eller ock hafva de uppvuxit bland liderligt pack. Om de i följd af en straffdom kommit i fängese, så har orsaken varit antingen en kringstrykande lefnad, betilande eller tjufnad. Skyddsföreningen i Paris har för några år sedan utrönt, att af 269 lösgifne personer, som dittills varit till densamma öfverlemnade, voro 4357 dömda för kringstrykande, 47 för bettlande och 417 för tjufnad, samt att följaktligen tvåfemtedelar af dem icke begått något egentligt brott. Och derjemte har föreningen utrönt, att af nämnde 269 lösgilne, hade 414 genom sina föräldrars dåliga föresyn eller nöd drifvits till lagstridiga handlingar. Då till yngre fångar räknas blott sådana, hvilka blifvit dömda före det sextonde året, så finnas bland dem barn af 8 till 46 år; de flesta komma dock vid en ålder mellan tolf och sexton år i fängelset. Damstolen kan bestämma och bestämmer äfven oftast, att de qvarblifva der ända till tjugonde året. Sjuåttondelar af dem stanna der från sextonde ända till tjugonde året. Önskligt vore, att domstolarna icke fastställa deras fångelsetid för kort. Blifva de mycket snart åter frigifna, så kan deras förbättring och undervisning i näringsyrken icke fulländas. Det vore ett falskt medlidande, som förkortade en för dem helsosam pröfaingstid, och sålunda blottställde dem för återfall. Sällan händer, att det icke lyckas förvaltningen gifra en bättre riktning åt dessa uvga rmenniskors böjelser och leda deras vaknande själskrafter till det goda. Har hon fulländat deras uppfostran, så kan hoa tryggt låta dem inträda i borgerliga samfuadet, med utsigt att de skola blifva nyttiga medlemmar deri. Bland dem fionas utmärkta hufvuden. Nöden har hos mången föranledt en förtidig utveckling af förståndet. Ett åt sig sjel! öfverlemnadt tioeller tolfårigt barn måste tänka på tusentals medel och utvägar för att skaffa sig dagligt bröd och ett nattläger. Drifves det af nöden jemväl till stöld, så måste det använda list och knep. Kommer nu en krafvigz hand för att ordna förståndsutvecklingen efter sedelagens bud, lärer man sinnen, hvilka ännu äro öppna för hvarje intryck, att skatta en redlig vandels fördelar, bibringar man dem vana vid ordning och arbetsamhet, så erhålla de förut illa använda förståndskrafterna en fast riktning till verkligt nyttiga kunskapers förvärfvande. Sådana äro de tjenster förvaltningen, enligt de henne i lagförslaget föreslagna pligter, har att uppfylla. Enligt detta förslag skulle således isoleringshäktet användas på fångar af båda könen och på barn, hvilka enligt art. 66, 67, 69 af strafflagen, eller enligt art. 376, 377 af civillagen, sättas i fångelsa. Regeringens förslag hade gjort några undantag. Det första angick straffångar, hvilka uppnått det sjuttionde lefnadsåret, och hvilkas antal den 4 Jan. 4847 i centralfängelserna uppgick till 469. (I bagnos gifves det inga sjuttioåriga fångar, då enligt art. 72 i straffiagen hvarje tvångsarbetsfånge, så snart han blir sjuttio år gammal, skall intill sirafftidens slut sättas i tukthus.) Edert utskott, uppfyldt af den tanke, som förmått lagstiftaren af år 4810 till denna mildring, har gillat det för denna klass af straffångar föreslagna undantag. Men då det långa vistandet i cellen kan hafva blifvit en gammal mans andra natur och ingifvit honom obsnägenhet för sammanlefnad med straffångar af sin klass, så har utskottet tillagt den inskränkning, att denna sammanlefnad blott skall ega rum på deras Hhaniran