Deras ädla exempol har vannit efterföljd. Efter,:
Mittrays mönster hafva dylika anstalter bildats ilj
Marseille, Rouen, Bordeaux, Lyon och Nord-depar-:
tementet. I dem är en tillflykt öppnad för olyck-)i
liga barn, hvilkas felsteg taga en öfverseende med-
lidsamhet och en synnecdig omsorg i anspråk. Re-l
geringen har för sin del äfven vid några ceatral-
fängelser inrättat kolonier, i hvilka sådane minder-
årige bildas till jordbrukare. I Paris finnes ett säll-
skap till frigifna yngre fångars beskydd, och åt detta
anförtror förvaltningen sådana ynglingar, åt hvilka
den företrädesvis beviljar frihet. Om flickor af den-
na klass drager en välgörande fruntimmersförening
försorg. Ingenstädes äro således de straffållda hjelp-
löst öfverlåtna åt lagens stränghet, öfveralit räckes
dem handen till upprättelse och beredandet af en
bättre framtid. Detta är så mycket mer fägnande,
som antalet af de i rättegångsvåg under regeringens
uppsigt ställda barn dagligen förstoras. Vid slutet
af år 1842 räknade man i hela Frankrike 2176
yngre fångar af båda könen, den 4 Okt. 1845 re-l:
dan 3160, jemt ett år sednare 3248, D. 4 Jan. 4847)
utgjorde deras antal 3796, och då Frankrikes folk-
mängd består af 335,400,400 personer, så skulle il
följd häraf en yngre fånge räknas på 9320 innevå-
nare.
Af denna tillväxt i fångarnes antal kan dock ej
slutas till stigande förderf hos ungdomen, fast mer
Jåter den sig förklaras deraf, att domstolarne, eme-!
dan de icke mer behöfva att frukta de förderfliga
följderna af sammanlefnaden i fängelser, lånat hel-
dre ställa ett icke särdeles straffbart barn under ena
på dess förbättring och framgena framkomst betänkt
förvaltningsvård, än frikänna det. För denna för-)
klaringsgrunds riktighet synes skillnaden i anta!et
af yngre fångar i mån af domstolarnas sörre clier
mindre afstågd från dylika uppfostringsanstalter tala.
Delar man Frankrike i fyra kretsar, så finner man
den första, hvilken innehåller tio dylika anstalter
(deribland i Paris: la Roquette och en fast grundad
skyddsförening), en yngre fånge på 5270 innevånare;
i den andra, som har sex anstalter, en på 44,300
innevånare; i den tredje, som blott har två anstal-
ter, en på 25,700; i den fjerde, som har alldeles
ingen, en på 63,000 innevånare. En annan orsak
för tillväxten i antalet af strafftäömda barn har man
velat fiana deri, att dåliga föräldrar hålla sina barn
till missdåd, för att pålågga staten tungan af derasl!
uppfostran. En sådan traktan torde snarast kunna
förmodas råda i Paris, der sannolikheten att lyckas
vore större. Skyddsföreningen har i detta hänse-
ende anställt de noggrannaste spaniagar, angående
de åt dess vård anförtrodda barnen, men ingenting
funnit, som bekräftade nämnde förmodan.
De yagre fångarnes religiösa, sedliga och till ett
framgent yrke tjenande bildniog har blitvit en sträng
pligt för förvaltningen. Innan denna med den ilag-
törslaget föreskrifna omsorg åtog sig dem, voro bar-
nen i våra fängelser blandade med de värsta förbry-
tare, hvilka genom lära och föresyn invigde dem i
alla dåliga streck, och af de så tidigt invigde hafva
de mest upprörande ogerningar blifvit begångna.
Samfundets sikerhet, ej mindre än menskligheten,
fordrar således att en omtänksam förvaltningan vän-
der den största vård om varelser, hvika äro mer att
beklaga än att tadla. Sjettedelen bland dem är af
oåkta födsel, åttondede!en har hvarken far eller mor,
fjerdedelen har mistat någondera, de flesta hafva
således varit i saknad af husig omvårdnad, emedan
deras föräldrar antingen äro döde eller öfverlemnat
dem åt sitt öde, eller ock hafva de uppvuxit bland
liderligt pack. Om de i följd af en straffdom kom-
mit i fängese, så har orsaken varit antingen en
kringstrykande lefnad, betilande eller tjufnad. Skydds-
föreningen i Paris har för några år sedan utrönt,
att af 269 lösgifne personer, som dittills varit till
densamma öfverlemnade, voro 4357 dömda för kring-
strykande, 47 för bettlande och 417 för tjufnad,
samt att följaktligen tvåfemtedelar af dem icke be-
gått något egentligt brott. Och derjemte har för-
eningen utrönt, att af nämnde 269 lösgilne, hade
414 genom sina föräldrars dåliga föresyn eller nöd
drifvits till lagstridiga handlingar.
Då till yngre fångar räknas blott sådana, hvilka
blifvit dömda före det sextonde året, så finnas bland
dem barn af 8 till 46 år; de flesta komma dock
vid en ålder mellan tolf och sexton år i fängelset.
Damstolen kan bestämma och bestämmer äfven of-
tast, att de qvarblifva der ända till tjugonde året.
Sjuåttondelar af dem stanna der från sextonde ända
till tjugonde året.
Önskligt vore, att domstolarna icke fastställa de-
ras fångelsetid för kort. Blifva de mycket snart åter
frigifna, så kan deras förbättring och undervisning
i näringsyrken icke fulländas. Det vore ett falskt
medlidande, som förkortade en för dem helsosam
pröfaingstid, och sålunda blottställde dem för åter-
fall. Sällan händer, att det icke lyckas förvaltnin-
gen gifra en bättre riktning åt dessa uvga rmenni-
skors böjelser och leda deras vaknande själskrafter
till det goda. Har hon fulländat deras uppfostran,
så kan hoa tryggt låta dem inträda i borgerliga
samfuadet, med utsigt att de skola blifva nyttiga
medlemmar deri. Bland dem fionas utmärkta huf-
vuden. Nöden har hos mången föranledt en förti-
dig utveckling af förståndet. Ett åt sig sjel! öfver-
lemnadt tio- eller tolfårigt barn måste tänka på tu-
sentals medel och utvägar för att skaffa sig dagligt
bröd och ett nattläger. Drifves det af nöden jem-
väl till stöld, så måste det använda list och knep.
Kommer nu en krafvigz hand för att ordna förstånds-
utvecklingen efter sedelagens bud, lärer man sinnen,
hvilka ännu äro öppna för hvarje intryck, att skatta
en redlig vandels fördelar, bibringar man dem vana
vid ordning och arbetsamhet, så erhålla de förut
illa använda förståndskrafterna en fast riktning till
verkligt nyttiga kunskapers förvärfvande. Sådana äro
de tjenster förvaltningen, enligt de henne i lagför-
slaget föreslagna pligter, har att uppfylla.
Enligt detta förslag skulle således isoleringshäktet
användas på fångar af båda könen och på barn,
hvilka enligt art. 66, 67, 69 af strafflagen, eller en-
ligt art. 376, 377 af civillagen, sättas i fångelsa.
Regeringens förslag hade gjort några undantag.
Det första angick straffångar, hvilka uppnått det
sjuttionde lefnadsåret, och hvilkas antal den 4 Jan.
4847 i centralfängelserna uppgick till 469. (I ba-
gnos gifves det inga sjuttioåriga fångar, då enligt
art. 72 i straffiagen hvarje tvångsarbetsfånge, så
snart han blir sjuttio år gammal, skall intill siraff-
tidens slut sättas i tukthus.) Edert utskott, upp-
fyldt af den tanke, som förmått lagstiftaren af år
4810 till denna mildring, har gillat det för denna
klass af straffångar föreslagna undantag. Men då
det långa vistandet i cellen kan hafva blifvit en
gammal mans andra natur och ingifvit honom obs-
nägenhet för sammanlefnad med straffångar af sin
klass, så har utskottet tillagt den inskränkning, att
denna sammanlefnad blott skall ega rum på deras
Hhaniran