ombudsman, å hvilken det sedermera må bero att efter omständigheterna förfoga.n Andreas Bengtsson från Jönköpings län: Jag delar den af Strindlund uttalade mening, och då jag sålunda är af honom förekommen, inskränker jag mig att med honom till alla delar instämma. Lars Larsson från Elfsborgs län: Då jag i plenum den 26 näst!. Januari begärde ordet uti denna fråga, men i anledning deraf att densamma blef hvilande på bordet, afstod att då för närvarande mig yttra, trodde jag att saken icke skulle utveckla sig till en ståndsfråga. Nu, då så är fallet, kan jag ej annat än på det högsta beklaga att denna fråga blifvit väckt, helst densamma härleder sig från en enskild eller privat person — han må kallas tidningsskrifvare eiler hamnbuse, men en buse tror han sig tvifvelsutan vara, då han utan tand för tunga, utan aktning för bestående samhällsordning, utfar i de gröfsta smädelser, vill upphäfva sig till ett helt riksstånds procurator, och tror sig kunna öfver detsamma utfärda sin straffdom, då ståndets åsigter råka att stå i strid med hans egna. Hans mot ståadet riktade artiklar innefatta intet annat än klagovisor och hätska utgjutelser deröfver, att tidningsskrifvarne förlorat sitt inflytande och sitt förmenta målsmansknp i afseende på ledningen af ståndets förhandlingar. Att till besvarande upptaga hans smädelser, är under ståndets värdighet. Värt förhållande till författaren kan icke utan skäl liknes vid landtmannens, som i staden biir öfverhopad med skändliga ord af den del utaf stadens befolkning, som står på den lägsta ståndpunkt, lemnat aktning å sido och söker motsatsen af den gamla regeln: hvar och en tale och svare skäliga,. — Jag tadlar icke tryckfriheten, jag tillskrifver icke den fria yttranderätten — folkets dyrbaraste palladium — orsaken till författarens djerfhet att öfverskrida tillbörlighetens gräns och utan aktning för andras öfvertygelse gifva ohejdad fart åt smädelsen och illviljan. Att friheten missbrukas, är icke institutionens fel; det är individernes. Icke nog dermed, att författaren uti sin första artikel utfarit i smädelser och skändliga uttryck; uti en sednare artikel är han nog oförsynt att drifva gäck med det straff, hvarmed han, i händelse åtal blefve anstäldt och han åt saken fälld, tror sig kunna beläggas. Han anser förbryte!sen vara försonad med böter till 200 rdrs belopp — en summa, som väl vore värd att våga för att få säga ståndet litet sanning. Att sålunda hånfullt skämta öfver straffet, sätter författaren i kategori med en förhärdad förbrytare, som med gäckeri ordar om det spöeller vattenoch brödstraff, hvartill han af lagarne är dömd, och omtalar såsom en bragd, att han detsamma kan utstå. I afseende å föregående värde talares förslag, att öfverlerana saken till Rikets Ständers justitieombudsman, torde jag först få erinra, att icke denna embetsman, utan Könungens justitiekansler vore den, till hvilkens åtgärd, i händelse ståndet skulle stadna i sådant beslut, saken borde öfverlemnas, samt derjemte förklara, att ett slikt tillgörande från ståndets sida, efter mitt förmenande, icke är lämpligt eller bör ega rum. Saken är redan nog allmänt känd, att åklagaremakten, utan all ståndets uppmaning eller inblandnirg, kan, om den dertill finner skäl, anställa ett lagligt åtal. Från ståndet bör, efter min åsigt, något vidare icke i saken åtgöras, än att detsamma förklarar författaren sin missaktning för hans skändliga och smädliga skrifsätt samt öfverlemnar åt nationen att uttala sin opinion och döma öfver hans förfarande. Ola Månsson och Jöns Månsson från Skåne, Peter Haraldson och Johan Peter Andersson från Elsborgs län samt Olaus Eriksson och Tobias Lind från Bohus län instämde med Lars Larsson: Tobias Lind uader förklarande, att han ansett Sven Heurlin haft grundade skäl till sin anmärkning, men att tidningsartikelns innehåll, fastän groft och otillbörligt, bör lemnas åt tystnadens förakt. P.hr Sahlström från Stockholms län: Ehuru obehagligt det än är och må förealla, anser jag dock att en hvar bör yttra sin mening, synnerligen sedan ståndsbrodren Pehr Nilsson uti sitt skriftliga anförande så förtjenstfullt utvecklat och skildrat ståndets läge i denna sak. Jag hemställer till ståndets medlemmar, buruvida den i tidningsartikeln uppdragna jemförelse är riktig och om deri förekommande smädliga utlåtelser kunna äga tillämpning på ståndet. Jag tror det icke, och då liknelsen icke är riktig eller tjenlig, och öfriga smädliga utlåtelser sakna all tillämpning på ståndet, vet jag sannerligen icke hvarom strides. Jag beklagar ståndet högellgen, om det skulle sakna andra medel att uppehålla sin värdighet och sitt anseende, än en rättegång eller tvist med tidningarne, och jag skulle då beklaga mig sjelf, att deraf vara medlem. Jag tror saken icke tarfva någon ätgärd. F. vice talmannen Per Eriksson, Anders Johansson och Jöns Ersson från Wermland, Arvid Arvidsson och Eraim Larsson från Elfsborgs län, Erik Andersson från Stora Kopparbergs län, samt Gusta! Glad från Westerbottens län förenade sig med Sahl ström. I Anders Pehrsson från Örebro län: Då frågan om grundlagsförändringarne förevar i ståndet, var jag af deras mening, som afstyrkte bifall, och författarens smädelser äro således jemte andra ståndsI bröder riktade mot mig. Jag känner mig dock icke träffed af hans smädelser, utan beklagar endast den Iperson, som icke bättre och med mera sans kar styra sin penna. Jag hemställer till de ledamöter, som yrkat sakens öfverlemnande til! embetsmyndighet, att de från fullföljd af detta deras förslag måtte afstå och saken endast lemnas åt glömskan och föraktet. Sven Heurlin: Sanning och upplysning äro men: niskans skönaste gåfvor. Vid detta ljus, som äl I Guds röst, bör hon osflåtligen vandra. Hvad der: lemot är, det är Lögn, tomhet och dårskap. Endas Iljuset leder till ära. I Publicisten bör, vid utöfvandet af sitt kall, hafvs sanning cch upplysning till sitt högsta mål, vara sansad i uttryck och rättvis i bedömandet af andra handlingar. Huru har ej pressen i detta fall förfe llat sitt mål och missbrukat sin frihet genom smäd liga och hätska anfall mot enskilda och det all. I männa? Jag tillhör icke dem, som hata tryckfri I heten; jag älskar den, men hatar missbruket a I denna dyrbara frihet. Förbrytaren, som genom sins smädelser sökt förringa, ja, jag kan nästan säga sökt mörda ett helt riksstånds ära och anseende, bör, efter min åsigt, icke onäpst släppas. Det är detta riksstånds värdighet, som jog sökt försvara och be l vaka, och på utgången af denna fråga beror, efte I mitt förmenande, buruvida ståndets anseende skal a