ombudsman, å hvilken det sedermera må bero att
efter omständigheterna förfoga.n
Andreas Bengtsson från Jönköpings län: Jag de-
lar den af Strindlund uttalade mening, och då jag
sålunda är af honom förekommen, inskränker jag
mig att med honom till alla delar instämma.
Lars Larsson från Elfsborgs län: Då jag i ple-
num den 26 näst!. Januari begärde ordet uti denna
fråga, men i anledning deraf att densamma blef
hvilande på bordet, afstod att då för närvarande
mig yttra, trodde jag att saken icke skulle utveckla
sig till en ståndsfråga. Nu, då så är fallet, kan jag
ej annat än på det högsta beklaga att denna fråga
blifvit väckt, helst densamma härleder sig från en
enskild eller privat person — han må kallas tid-
ningsskrifvare eiler hamnbuse, men en buse tror han
sig tvifvelsutan vara, då han utan tand för tunga,
utan aktning för bestående samhällsordning, utfar i
de gröfsta smädelser, vill upphäfva sig till ett helt
riksstånds procurator, och tror sig kunna öfver det-
samma utfärda sin straffdom, då ståndets åsigter rå-
ka att stå i strid med hans egna. Hans mot ståa-
det riktade artiklar innefatta intet annat än klago-
visor och hätska utgjutelser deröfver, att tidnings-
skrifvarne förlorat sitt inflytande och sitt förmenta
målsmansknp i afseende på ledningen af ståndets
förhandlingar. Att till besvarande upptaga hans
smädelser, är under ståndets värdighet. Värt för-
hållande till författaren kan icke utan skäl liknes
vid landtmannens, som i staden biir öfverhopad med
skändliga ord af den del utaf stadens befolkning,
som står på den lägsta ståndpunkt, lemnat aktning
å sido och söker motsatsen af den gamla regeln:
hvar och en tale och svare skäliga,. — Jag tadlar
icke tryckfriheten, jag tillskrifver icke den fria ytt-
randerätten — folkets dyrbaraste palladium — orsa-
ken till författarens djerfhet att öfverskrida tillbör-
lighetens gräns och utan aktning för andras öfver-
tygelse gifva ohejdad fart åt smädelsen och illviljan.
Att friheten missbrukas, är icke institutionens fel;
det är individernes. Icke nog dermed, att författa-
ren uti sin första artikel utfarit i smädelser och
skändliga uttryck; uti en sednare artikel är han nog
oförsynt att drifva gäck med det straff, hvarmed
han, i händelse åtal blefve anstäldt och han åt sa-
ken fälld, tror sig kunna beläggas. Han anser för-
bryte!sen vara försonad med böter till 200 rdrs be-
lopp — en summa, som väl vore värd att våga för
att få säga ståndet litet sanning. Att sålunda hån-
fullt skämta öfver straffet, sätter författaren i kate-
gori med en förhärdad förbrytare, som med gäckeri
ordar om det spö- eller vatten- och brödstraff, hvar-
till han af lagarne är dömd, och omtalar såsom en
bragd, att han detsamma kan utstå.
I afseende å föregående värde talares förslag, att
öfverlerana saken till Rikets Ständers justitieombuds-
man, torde jag först få erinra, att icke denna em-
betsman, utan Könungens justitiekansler vore den,
till hvilkens åtgärd, i händelse ståndet skulle stadna
i sådant beslut, saken borde öfverlemnas, samt der-
jemte förklara, att ett slikt tillgörande från ståndets
sida, efter mitt förmenande, icke är lämpligt eller
bör ega rum. Saken är redan nog allmänt känd,
att åklagaremakten, utan all ståndets uppmaning
eller inblandnirg, kan, om den dertill finner skäl,
anställa ett lagligt åtal. Från ståndet bör, efter
min åsigt, något vidare icke i saken åtgöras, än att
detsamma förklarar författaren sin missaktning för
hans skändliga och smädliga skrifsätt samt öfver-
lemnar åt nationen att uttala sin opinion och döma
öfver hans förfarande.
Ola Månsson och Jöns Månsson från Skåne, Peter
Haraldson och Johan Peter Andersson från Els-
borgs län samt Olaus Eriksson och Tobias Lind från
Bohus län instämde med Lars Larsson: Tobias Lind
uader förklarande, att han ansett Sven Heurlin haft
grundade skäl till sin anmärkning, men att tidnings-
artikelns innehåll, fastän groft och otillbörligt, bör
lemnas åt tystnadens förakt.
P.hr Sahlström från Stockholms län: Ehuru o-
behagligt det än är och må förealla, anser jag dock
att en hvar bör yttra sin mening, synnerligen sedan
ståndsbrodren Pehr Nilsson uti sitt skriftliga anfö-
rande så förtjenstfullt utvecklat och skildrat stån-
dets läge i denna sak. Jag hemställer till ståndets
medlemmar, buruvida den i tidningsartikeln upp-
dragna jemförelse är riktig och om deri förekom-
mande smädliga utlåtelser kunna äga tillämpning
på ståndet. Jag tror det icke, och då liknelsen icke
är riktig eller tjenlig, och öfriga smädliga utlåtelser
sakna all tillämpning på ståndet, vet jag sannerligen
icke hvarom strides. Jag beklagar ståndet högell-
gen, om det skulle sakna andra medel att uppehålla
sin värdighet och sitt anseende, än en rättegång el-
ler tvist med tidningarne, och jag skulle då beklaga
mig sjelf, att deraf vara medlem. Jag tror saken
icke tarfva någon ätgärd.
F. vice talmannen Per Eriksson, Anders Johans-
son och Jöns Ersson från Wermland, Arvid Arvids-
son och Eraim Larsson från Elfsborgs län, Erik
Andersson från Stora Kopparbergs län, samt Gusta!
Glad från Westerbottens län förenade sig med Sahl
ström.
I Anders Pehrsson från Örebro län: Då frågan
om grundlagsförändringarne förevar i ståndet, var
jag af deras mening, som afstyrkte bifall, och för-
fattarens smädelser äro således jemte andra stånds-
I bröder riktade mot mig. Jag känner mig dock icke
träffed af hans smädelser, utan beklagar endast den
Iperson, som icke bättre och med mera sans kar
styra sin penna. Jag hemställer till de ledamöter,
som yrkat sakens öfverlemnande til! embetsmyndig-
het, att de från fullföljd af detta deras förslag måtte
afstå och saken endast lemnas åt glömskan och för-
aktet.
Sven Heurlin: Sanning och upplysning äro men:
niskans skönaste gåfvor. Vid detta ljus, som äl
I Guds röst, bör hon osflåtligen vandra. Hvad der:
lemot är, det är Lögn, tomhet och dårskap. Endas
Iljuset leder till ära.
I Publicisten bör, vid utöfvandet af sitt kall, hafvs
sanning cch upplysning till sitt högsta mål, vara
sansad i uttryck och rättvis i bedömandet af andra
handlingar. Huru har ej pressen i detta fall förfe
llat sitt mål och missbrukat sin frihet genom smäd
liga och hätska anfall mot enskilda och det all.
I männa? Jag tillhör icke dem, som hata tryckfri
I heten; jag älskar den, men hatar missbruket a
I denna dyrbara frihet. Förbrytaren, som genom sins
smädelser sökt förringa, ja, jag kan nästan säga sökt
mörda ett helt riksstånds ära och anseende, bör, ef-
ter min åsigt, icke onäpst släppas. Det är detta
riksstånds värdighet, som jog sökt försvara och be
l vaka, och på utgången af denna fråga beror, efte
I mitt förmenande, buruvida ståndets anseende skal
a