ning, omdömen och äfven klander. Det blifver då aldrig den enskildes opinion, framstäld i tal, skrift eller tryck, som vi skulle kunna rättsenligt antasta, utan biott sättet hvarpå denna opinion uttrycktes, Men grofheten, råheten, ovettet, straffa sig sjelfva i det allmänna ogillandet: icke straffas de af lagens böter. Jeg har äfven, emot påkallandet af tryckfrihetsåtal, ännu en betänklighet, hvilken icke lätt synes kunna aflägsnas. MHvart skulle det leda, om vi sjelfva påkallade regeringsmaktens inblandning i Rikets Ständers ställning till allmänna tänkesättet? Justitieministern har ju, vår begäran förutan, såsom tryckfrihetens väktare, rättighet att handla, om 38 6 mom. Tryckfrihetsförordningen är öfverträdd och smädliga uttryck emot Rikets Ständer eller någon af deras fördelningar böra beifras. Men påkalla vi sjelfve dess skydd, befarar jag att vi ock framkaila en ny förbistring i samhället. Eller vilja vi väl förneka att i det sorgliga skick ståndsrepresentationen befinner sig till allmänna tänkesättet, otaliga anledningar måste kunna förekomma, till mindre fördelaktiga uttryck om riksstånden, hvilka uttryck då, af partisinnet, ståndssplitet och skadebegäret, skulle gifvas benämning smädelsep, samt begagnas tili att måhända oftare afskräcka och undertrycka sanningen, än att skydda henne? Jag vet att många intressen äflas att förneka tidningspressens behörighet såsom allmänna tänkesättets organ. Man vill i den blott se tidningsutgifvarens enskilda tänkesätt, och man förbiser att detta, af så väl yttre som inre skäl, ofta måste för egen ära och fördel taga intryck af det allmänna. Men har man rätt i förnekandet, så är ju det enda kloka, att lemaa Allehandas individuella grofhet åt föraktet. Med ledsnad har jag imedlertid åhört de oblida omdömen om fr ssex, som vid denna frågas väckande blifvit fällda. För min del anser jag, att pressen, sedan den vunnit en lagenlig frihet, gjort svenska foikets sak så stor nytta, att dess små förseelser villigt böra eftergifvas den. Utan den skulle de stånd, som, utgående utur folkets sköte, äro dess trogne och naturlige försvarare, aldrig i sednare tider förmått uträtta hvad de gjort för nationen; och om vi, under alla de svårigheter som ännu möta oss, lyckas att rycka våra sawhällsinstitutioner undan fördomarnes, egennyttans och godtyckets öfvermakt, så sker det genom det naturliga förbundet emellan sjelfständiga representanter och en sjelfständig press. Dessa kunna då lugnt åse alla försök att genom smädelse skada deras förtroende. Jag röstar derföre emot hvarje åtgärd, åsyftande att påkalla ett åtal. Härmed hade G. Peterson och C. Nilsson från Östergöthland sig förenat; och instämde nu deri Christen Andersson från Skåne, Erik Persson från Gefleborgs län och Anders Andersson från Örebro län. N Is Strindlund från Westernorrlands län yttrade: Det är sorgligt att nödgas stiga upp och upptaga en tid, som bättre och nyttigare kunnat användas, med ordande uti en sak, sådan som denna. Det skamlösa sätt, hvarpå redaktionen af tidningen Dagligt Allehanda gått tillväga, har föranledt mig att begära ordet och om dess förfarande uttala min mening. — Redaktionens utfall mot Bondeståndet är det mest oförskämda jag någonsin hört. AXt förklara ståndet vara en tanklös hop, att likna dess samlivgsplats vid Barkarby hållstuga och dess medlemmar vid okynniga barn, äro utlåtelser, så skändliga att de icke kunna annat än falla tillbaka på författaren, utan att förringa Bondeståndets anseende och värdighet. Må dessa uttryck jemväl stå för hans räkning; men det är bedröfligt att erfara, det folk, med anspråk på bildning och belefvenhet, kunna framkomma med slika uttryck och liknelser. Om sådant språk uttalats af en rå och obildad, skulle jag föga brytt mig derom, ty icke hatar jag åsovan för det hon sparkar mig; men nu är förhållandet annorlunda. Skammen blir dock icke vår utan författarens, som till den grad kunnat glömma pligtens och grannlagenhetens fordringar. Att tidningspressen velat å Bondeståndets församlingar utöfva ett slags inflytande, har nogsamt varit insedt, och att Bondeståndet icke vidare skulle blifva dess skötebarn, då detsamma handlade i strid med tidningsskrifvarnes åsigter, är icke att undra på. Författarens till den öfverklagade artikeln förfarande bör dock ingalunda skrifvas på tryckfrihetens räkning eller så att i den medgifna friheten kan finnas äfven den aflägsnaste orsak till författarens ohejdade framfart. Nej! det är i missbruket af denna frihet som felet ligger, och detta missbruk hör icke onäpst tillåtas. — Min tanke i saken är, att sedan Bondeståndets ledamöter uttalat deras åsigter, protokollst bör utskrifvas och till Rikets Ständers justitieombudsman öfverlemnas, icke med häntydan om anställande af åtal emot redaktören, utan för vidtagande af den åtgärd, hvartill han af omständigheterna kan finna sig uppfordrad och föranlåten.n Sone Persson från Skåne, L. J. Gezelius m. fl. instämde med Strindlund. Sven Isaksson frånCalmar län: Jag delar uti saken samma åsigter som ståndsbrodern Strindlund. Då han sagt, att felet uti den författarens till den öfverklagade artikeln tilltag, att med smädelser öfverhopa Bondeståndet, ligger icke uti den medgifna fria yttranderätten, utan i författarens missbruk af denna frihet, har han träffat det rätta. Författarens förklarande att Bondeståndet, vid afgörande af frågan om de föreslagna grundlagsförändringarne, skulle varit ledt af ståndsbrodern Heurlin, må stå för författarens egen räkning. Om förhållandet varit sådant, kunde brodern Heurlin med skäl vara stolt att öfver ståndet ega en sådan makt och ett sådant inflytande, men en skugga skulle derigenom kastats öfver ståndets öfriga medlemmar. Men såväl jag, som, efter hvad jag är förvissad om, öfrige ståndsbröder, hvilka delade Heurlins åsigter, band lade af egen öfvertygelse och utan impuls från Heurlin eller någon annan. Hvad mig sjelf angår, vil jag förklara, att jag före frågans afgörande icke med ståndsbrodern Heurlin hade något samtal i ämnet samt att jag, som städse varit af den tanken, hvilken äfven nu var skälet för min röst, att vårt så mycket och med skäl äfverklagade representationssätt icke borde ändras förr, än detsamma kunde undergå en länge efterlängtad hulvudsaklig ombildning, således icke var ledd eller förledd af andras åsigter. Föraktligt har pressen i detta fall yttrat sig emot oss, men om tidningsskrifvarne nu äro a detta rum tillstädes, helsar jag dem med lika förakt tillbaka. — Irågavarande af Heurlin öfverklagade tidningsartikel är till den grad för ståndets värdighet och anseende kränkande, att jag, i likhe