ning, omdömen och äfven klander. Det blifver då
aldrig den enskildes opinion, framstäld i tal, skrift
eller tryck, som vi skulle kunna rättsenligt antasta,
utan biott sättet hvarpå denna opinion uttrycktes,
Men grofheten, råheten, ovettet, straffa sig sjelfva i
det allmänna ogillandet: icke straffas de af lagens
böter.
Jeg har äfven, emot påkallandet af tryckfrihets-
åtal, ännu en betänklighet, hvilken icke lätt synes
kunna aflägsnas. MHvart skulle det leda, om vi
sjelfva påkallade regeringsmaktens inblandning i
Rikets Ständers ställning till allmänna tänkesättet?
Justitieministern har ju, vår begäran förutan, såsom
tryckfrihetens väktare, rättighet att handla, om 38
6 mom. Tryckfrihetsförordningen är öfverträdd och
smädliga uttryck emot Rikets Ständer eller någon
af deras fördelningar böra beifras. Men påkalla vi
sjelfve dess skydd, befarar jag att vi ock framkaila
en ny förbistring i samhället. Eller vilja vi väl
förneka att i det sorgliga skick ståndsrepresenta-
tionen befinner sig till allmänna tänkesättet, ota-
liga anledningar måste kunna förekomma, till min-
dre fördelaktiga uttryck om riksstånden, hvilka ut-
tryck då, af partisinnet, ståndssplitet och skadebe-
gäret, skulle gifvas benämning smädelsep, samt be-
gagnas tili att måhända oftare afskräcka och un-
dertrycka sanningen, än att skydda henne?
Jag vet att många intressen äflas att förneka tid-
ningspressens behörighet såsom allmänna tänkesät-
tets organ. Man vill i den blott se tidningsutgifva-
rens enskilda tänkesätt, och man förbiser att detta,
af så väl yttre som inre skäl, ofta måste för egen
ära och fördel taga intryck af det allmänna. Men
har man rätt i förnekandet, så är ju det enda kloka,
att lemaa Allehandas individuella grofhet åt för-
aktet.
Med ledsnad har jag imedlertid åhört de oblida
omdömen om fr ssex, som vid denna frågas väc-
kande blifvit fällda. För min del anser jag, att
pressen, sedan den vunnit en lagenlig frihet, gjort
svenska foikets sak så stor nytta, att dess små för-
seelser villigt böra eftergifvas den. Utan den skulle
de stånd, som, utgående utur folkets sköte, äro dess
trogne och naturlige försvarare, aldrig i sednare ti-
der förmått uträtta hvad de gjort för nationen; och
om vi, under alla de svårigheter som ännu möta
oss, lyckas att rycka våra sawhällsinstitutioner un-
dan fördomarnes, egennyttans och godtyckets öfver-
makt, så sker det genom det naturliga förbundet
emellan sjelfständiga representanter och en sjelfstän-
dig press. Dessa kunna då lugnt åse alla försök att
genom smädelse skada deras förtroende. Jag röstar
derföre emot hvarje åtgärd, åsyftande att påkalla
ett åtal. Härmed hade G. Peterson och C. Nilsson
från Östergöthland sig förenat; och instämde nu
deri Christen Andersson från Skåne, Erik Persson
från Gefleborgs län och Anders Andersson från Öre-
bro län.
N Is Strindlund från Westernorrlands län yttrade:
Det är sorgligt att nödgas stiga upp och upptaga
en tid, som bättre och nyttigare kunnat användas,
med ordande uti en sak, sådan som denna. Det
skamlösa sätt, hvarpå redaktionen af tidningen Dag-
ligt Allehanda gått tillväga, har föranledt mig att
begära ordet och om dess förfarande uttala min
mening. — Redaktionens utfall mot Bondeståndet
är det mest oförskämda jag någonsin hört. AXt för-
klara ståndet vara en tanklös hop, att likna dess
samlivgsplats vid Barkarby hållstuga och dess med-
lemmar vid okynniga barn, äro utlåtelser, så skänd-
liga att de icke kunna annat än falla tillbaka på
författaren, utan att förringa Bondeståndets anseende
och värdighet. Må dessa uttryck jemväl stå för
hans räkning; men det är bedröfligt att erfara, det
folk, med anspråk på bildning och belefvenhet,
kunna framkomma med slika uttryck och liknelser.
Om sådant språk uttalats af en rå och obildad,
skulle jag föga brytt mig derom, ty icke hatar jag
åsovan för det hon sparkar mig; men nu är förhål-
landet annorlunda. Skammen blir dock icke vår
utan författarens, som till den grad kunnat glömma
pligtens och grannlagenhetens fordringar. Att tid-
ningspressen velat å Bondeståndets församlingar ut-
öfva ett slags inflytande, har nogsamt varit insedt,
och att Bondeståndet icke vidare skulle blifva dess
skötebarn, då detsamma handlade i strid med tid-
ningsskrifvarnes åsigter, är icke att undra på. För-
fattarens till den öfverklagade artikeln förfarande
bör dock ingalunda skrifvas på tryckfrihetens räk-
ning eller så att i den medgifna friheten kan fin-
nas äfven den aflägsnaste orsak till författarens ohej-
dade framfart. Nej! det är i missbruket af denna
frihet som felet ligger, och detta missbruk hör icke
onäpst tillåtas. — Min tanke i saken är, att sedan
Bondeståndets ledamöter uttalat deras åsigter, pro-
tokollst bör utskrifvas och till Rikets Ständers ju-
stitieombudsman öfverlemnas, icke med häntydan
om anställande af åtal emot redaktören, utan för
vidtagande af den åtgärd, hvartill han af omstän-
digheterna kan finna sig uppfordrad och föranlåten.n
Sone Persson från Skåne, L. J. Gezelius m. fl. in-
stämde med Strindlund.
Sven Isaksson från- Calmar län: Jag delar uti
saken samma åsigter som ståndsbrodern Strindlund.
Då han sagt, att felet uti den författarens till den
öfverklagade artikeln tilltag, att med smädelser öf-
verhopa Bondeståndet, ligger icke uti den medgifna
fria yttranderätten, utan i författarens missbruk af
denna frihet, har han träffat det rätta. Författa-
rens förklarande att Bondeståndet, vid afgörande af
frågan om de föreslagna grundlagsförändringarne,
skulle varit ledt af ståndsbrodern Heurlin, må stå
för författarens egen räkning. Om förhållandet va-
rit sådant, kunde brodern Heurlin med skäl vara
stolt att öfver ståndet ega en sådan makt och ett
sådant inflytande, men en skugga skulle derigenom
kastats öfver ståndets öfriga medlemmar. Men så-
väl jag, som, efter hvad jag är förvissad om, öfrige
ståndsbröder, hvilka delade Heurlins åsigter, band
lade af egen öfvertygelse och utan impuls från Heur-
lin eller någon annan. Hvad mig sjelf angår, vil
jag förklara, att jag före frågans afgörande icke med
ståndsbrodern Heurlin hade något samtal i ämnet
samt att jag, som städse varit af den tanken, hvil-
ken äfven nu var skälet för min röst, att vårt så
mycket och med skäl äfverklagade representations-
sätt icke borde ändras förr, än detsamma kunde un-
dergå en länge efterlängtad hulvudsaklig ombild-
ning, således icke var ledd eller förledd af andras
åsigter. Föraktligt har pressen i detta fall yttrat
sig emot oss, men om tidningsskrifvarne nu äro a
detta rum tillstädes, helsar jag dem med lika för-
akt tillbaka. — Irågavarande af Heurlin öfverkla-
gade tidningsartikel är till den grad för ståndets
värdighet och anseende kränkande, att jag, i likhe