DANSK LITTERATUR. Ahasverus. Af H. S. Andersen. Den berömde danske mnovelloch sagoberättaren har I detta arbete uppträdt med en dramatisk och versifierad behandling af den bekanta legenden om Jerusalems skomakare, hvilken så ofta förut valts till bearbetning af nyare författare — t. ex.: Goethe, Mery, Sue. Den postiska konkurrensen om detta ämne har ingenting öfverraskande. För en liflig inbillning kan knappast gifvas någonting mera retande, än att från lan. till land, från det ena århundradet till det andra, kunna följa en och samma individ, som med oförsvagad: åskådningsförmåga genomvandrar dem alla och deltager i deras öden, eller till och med inverkar derpå, utan att sjelf röna minsta förändring dervid. En sådan vandrare ir en lefvande krönika; han ser det förflutna såsom närvarande, och låter sina följeslagare på färden äfven beskåda det, alltid lika lefvande och friskt. Andersen har imedlertid inskränkt sig till veild:händelsernas betraktande ur en enda synpunkt, men hvarifrån man verkligen eger en storartad öfversigt deraf. Det är remligen mensklighetens utveckling genom kristendomen, i religiös, social och politisk mening, som företrädesvis fästar hans evige Judes uppmärksamhet. Man fianer denna uppmärksamhet helt naturligt härledd från den händelse, hvilken, enligt legenden, blef upphofvet till Ahasveri kroppsliga oförgänglighet och eviga oro. Skalden har gifvit sina dramatiska scener en viss mystik, hvarigenom de likna uppträdena i en opera. Det har skett genom ett slags relislös mytb, som blifvit lagd til grund för det hela. Denna myth är ganska tydligt framställd skaldestyckets så kallade förgrund. Förfataren tänker sig nemligen att vid Lucifers — bhögmodsengelns, — beryktade fall, föllo äfven undra enpglar, som voro behäftade med andra el. Också — säger han — Också Ahas, tviflets engel, han, den svagaste ibland dem, som förkastade och bortsköt hvad han icke sjelf begrep, störtade emot den stjerna, som bland stjernor kallas jorden. Sjunkande, hans vingar smälte, som en vårsnö framför solen. När hans fot berörde jorden, var, med vingarne, hvart minne, hvarje hågkomst om hans forntid, plånad ut, förglömd och borta. Nu, ett nyfödt barn, i tårar, låg han i en moders sköt. .-. I en fattig by på jorden, Bethlehem, blef Christus född, och, i samma stund och timma, tviflet och förkastandet: engeln Ahas, der ett barn blott, bjelplöst uti gråt och armod. — Barnet vuxit har till man: . Ahasverus, en gång Ahas.n Ahasverus uppträder hela arbetet igenom med trängt judisk tro, på Israels barns företräde ramför alla andra folk cch deras framtida herravälde öfver hela verlden. Dessa åsigter lelas af hans bekanta Barrabas och Judas Iscarioth; hvaremot han häröfver befinner sig i ständig strid med sin syster Veronica, som genast slutit sg till den nye profetens af Nazareth anhängare. I det följande träffar man Ahasverus än såsom närvsrande vid Jerusalems örstöring, än som segrande kämpe mot vildljur och menniskor i Roms kollosseum, under örföljelserna mot Judar och Kristna; än såsom skådare af de Kristnas hemlighetsfulla gudsjonst i katskomberna. Uader ännu sednare tilehvarf återfinner man honom i Attilas läger. och hos Mohammed; vidare vid korstågen; vis iejsar Henriks beryktade botöfning utanför slotet Canossa; vid de frin riksstädernas rustnin