DANSK LITTERATUR.
Ahasverus. Af H. S. Andersen. Den be-
römde danske mnovell- och sagoberättaren har
I detta arbete uppträdt med en dramatisk och
versifierad behandling af den bekanta legenden
om Jerusalems skomakare, hvilken så ofta förut
valts till bearbetning af nyare författare — t.
ex.: Goethe, Mery, Sue. Den postiska konkur-
rensen om detta ämne har ingenting öfverra-
skande. För en liflig inbillning kan knappast
gifvas någonting mera retande, än att från lan.
till land, från det ena århundradet till det an-
dra, kunna följa en och samma individ, som
med oförsvagad: åskådningsförmåga genomvan-
drar dem alla och deltager i deras öden, eller
till och med inverkar derpå, utan att sjelf röna
minsta förändring dervid. En sådan vandrare
ir en lefvande krönika; han ser det förflutna
såsom närvarande, och låter sina följeslagare på
färden äfven beskåda det, alltid lika lefvande
och friskt.
Andersen har imedlertid inskränkt sig till
veild:händelsernas betraktande ur en enda syn-
punkt, men hvarifrån man verkligen eger en
storartad öfversigt deraf. Det är remligen
mensklighetens utveckling genom kristendomen,
i religiös, social och politisk mening, som fö-
reträdesvis fästar hans evige Judes uppmärk-
samhet. Man fianer denna uppmärksamhet helt
naturligt härledd från den händelse, hvilken,
enligt legenden, blef upphofvet till Ahasveri
kroppsliga oförgänglighet och eviga oro.
Skalden har gifvit sina dramatiska scener en
viss mystik, hvarigenom de likna uppträdena i
en opera. Det har skett genom ett slags reli-
slös mytb, som blifvit lagd til grund för det
hela. Denna myth är ganska tydligt framställd
skaldestyckets så kallade förgrund. Förfat-
aren tänker sig nemligen att vid Lucifers —
bhögmodsengelns, — beryktade fall, föllo äfven
undra enpglar, som voro behäftade med andra
el. Också — säger han —
Också Ahas, tviflets engel,
han, den svagaste ibland dem,
som förkastade och bortsköt
hvad han icke sjelf begrep,
störtade emot den stjerna,
som bland stjernor kallas jorden.
Sjunkande, hans vingar smälte,
som en vårsnö framför solen.
När hans fot berörde jorden,
var, med vingarne, hvart minne,
hvarje hågkomst om hans forntid,
plånad ut, förglömd och borta.
Nu, ett nyfödt barn, i tårar,
låg han i en moders sköt. .-.
I en fattig by på jorden,
Bethlehem, blef Christus född,
och, i samma stund och timma,
tviflet och förkastandet:
engeln Ahas, der ett barn blott,
bjelplöst uti gråt och armod. —
Barnet vuxit har till man: .
Ahasverus, en gång Ahas.n
Ahasverus uppträder hela arbetet igenom med
trängt judisk tro, på Israels barns företräde
ramför alla andra folk cch deras framtida
herravälde öfver hela verlden. Dessa åsigter
lelas af hans bekanta Barrabas och Judas I-
scarioth; hvaremot han häröfver befinner sig i
ständig strid med sin syster Veronica, som ge-
nast slutit sg till den nye profetens af Naza-
reth anhängare. I det följande träffar man
Ahasverus än såsom närvsrande vid Jerusalems
örstöring, än som segrande kämpe mot vild-
ljur och menniskor i Roms kollosseum, under
örföljelserna mot Judar och Kristna; än såsom
skådare af de Kristnas hemlighetsfulla guds-
jonst i katskomberna. Uader ännu sednare ti-
lehvarf återfinner man honom i Attilas läger.
och hos Mohammed; vidare vid korstågen; vis
iejsar Henriks beryktade botöfning utanför slot-
et Canossa; vid de frin riksstädernas rustnin-