att hans upprörda tillstånd vid och under rät-
tegångsförhandlingen öfvergår till förslappning.
Men småningom upprältas åter hans lefnads-
mod, hans sinne lugnas, han vänjer sig genom
regelmässig sysselsättning vid sin ensamhet och
mångfalden af de honom ålagda pligter gör
deras uppfyllande lätt och förminskar deras svå-
righet. Fångenskapen kan räcka länge, utan att
dåliga följder deraf uppstå. Detta är ej blott
föreståndarenas och läkarenas i våra fängelser
mening, och den af utskottet öfver denna fråga
hörda läkaren Leluts, utan ock sjelfva fån-
3arnes.
Följaktligen är den i Förenta Statermr, i
England, i Genf, samt den vid försöken i Frank-
rike vunna erfarenhet egvad, att undanrödja
hvarje bekymmer för faran af fångenskapens
längre fortfarande.
U:skottets stora pluralitet har utan hetän-
kande antagit den föreslagna reformens grund-
sats. Minor teten, som nästan vid alla frågor.
då den var af skiljaktig mening, hade 3 röster
ibland 44, har funnit det betänkligt att använda
det nysystemet allmänt och på alla klasser af
straffingar.
I afseende på ransakningsfångar har i utsko!-
tet herrskat enstimmighet, Hver och en er-
känner, att samhället, när det ser sig försatt i
belägenheten 2f ett rättmätigt nödvärn, är för-
pligtadt att beröfva en misstänkt, men ännu
icke öfverbevisad medborgare sin frihet, att
skänka honom allt det afseende, som är fören-
ligt med nödvändigheten att försäkra sig om
hans person. Förutsättningen om oskuld, som
först upphör med hans fällande, miste vara
regeln för dess förhållande mot ransakningsfån-
garna.
Men nu skulle det vara det största onda,
den största förnärmelse, som kan tillfogas en
anklagad, att blanda honom med en hop för-
derfvade varelser, af hvilka han måsts utstå e.
andelig tortur, om han är en ärlig man, och
som, om han ej är det, fullkomligen förderfva
honom. Rättvisa och mensklighet bjuda alltså,
att bevara hoxom för hvarje beröring, från
hvilken de, som ännu ega en gnista af skam
och tillika kunna erlägga den vanliga afgiften,
nästan alltid lösköpa sig. Bosinnar man, att
årligen öfver 2000 anklagade och öfver 47,000
åtalade af assis- och korrektionsdomstolarne fri-
kännas, att följaktligen vid pass 20,000 för o-
skyldige förklarade personer från sitt häktande
till sitt frikännande måste lefva tillsamman med
de värsta förbrytare, att denna sammanlefnad
ifven inträffar med 42,000 menniskor, hvilka
i anledning af ringa öfverträdelser blifvit in-
spärrade för några dagar, så måste man beklaga
ett tillstånd, som så länge varat och inse nöd-
vändigheten att snart derpå göra ett slut. En
ytterligare grund för ransakningsfångars förens-
ligande är den, att de, i ensamheten inskränkta
till sig sjelfva, snarare äro benägne till bekän-
nelse och att leda domstolen på sanningens väg,
enligt hvad man städse funnit i Förenta Stater-
na, i England och hos oss. Men i och med
detsamma lagförslaget yrkar ransakningsfångars
afsöndring, mildrar det ock deras läge, så vidt
rsnsakningens ändamål det tillåter. De böra
med domarens samtycke få se sina slägtingar,
vänner, ja äfven medbrottslingar;- det bör stå
lem fritt, att egna sig åt sådana sjelfvslda sys-
selsättningar, hvilka icke störa husets ordning
och säkerhet, och vinsten af deras arbete skall
rel och hållen tillhöra dem sjelfve; äfven böra
le få hafva böcker och andra föremål. Är o-
skulden så skyddad, så efterlemnar ransaknings-
väktet inga menliga följder och frikännelsen å-
erger den menniska, som för någon tid åt al-
as säkerhet bringat frihet till offer, ren åt sam-
vället. ki Å (Forts.)