att hans upprörda tillstånd vid och under rättegångsförhandlingen öfvergår till förslappning. Men småningom upprältas åter hans lefnadsmod, hans sinne lugnas, han vänjer sig genom regelmässig sysselsättning vid sin ensamhet och mångfalden af de honom ålagda pligter gör deras uppfyllande lätt och förminskar deras svårighet. Fångenskapen kan räcka länge, utan att dåliga följder deraf uppstå. Detta är ej blott föreståndarenas och läkarenas i våra fängelser mening, och den af utskottet öfver denna fråga hörda läkaren Leluts, utan ock sjelfva fån3arnes. Följaktligen är den i Förenta Statermr, i England, i Genf, samt den vid försöken i Frankrike vunna erfarenhet egvad, att undanrödja hvarje bekymmer för faran af fångenskapens längre fortfarande. U:skottets stora pluralitet har utan hetänkande antagit den föreslagna reformens grundsats. Minor teten, som nästan vid alla frågor. då den var af skiljaktig mening, hade 3 röster ibland 44, har funnit det betänkligt att använda det nysystemet allmänt och på alla klasser af straffingar. I afseende på ransakningsfångar har i utsko!tet herrskat enstimmighet, Hver och en erkänner, att samhället, när det ser sig försatt i belägenheten 2f ett rättmätigt nödvärn, är förpligtadt att beröfva en misstänkt, men ännu icke öfverbevisad medborgare sin frihet, att skänka honom allt det afseende, som är förenligt med nödvändigheten att försäkra sig om hans person. Förutsättningen om oskuld, som först upphör med hans fällande, miste vara regeln för dess förhållande mot ransakningsfångarna. Men nu skulle det vara det största onda, den största förnärmelse, som kan tillfogas en anklagad, att blanda honom med en hop förderfvade varelser, af hvilka han måsts utstå e. andelig tortur, om han är en ärlig man, och som, om han ej är det, fullkomligen förderfva honom. Rättvisa och mensklighet bjuda alltså, att bevara hoxom för hvarje beröring, från hvilken de, som ännu ega en gnista af skam och tillika kunna erlägga den vanliga afgiften, nästan alltid lösköpa sig. Bosinnar man, att årligen öfver 2000 anklagade och öfver 47,000 åtalade af assisoch korrektionsdomstolarne frikännas, att följaktligen vid pass 20,000 för oskyldige förklarade personer från sitt häktande till sitt frikännande måste lefva tillsamman med de värsta förbrytare, att denna sammanlefnad ifven inträffar med 42,000 menniskor, hvilka i anledning af ringa öfverträdelser blifvit inspärrade för några dagar, så måste man beklaga ett tillstånd, som så länge varat och inse nödvändigheten att snart derpå göra ett slut. En ytterligare grund för ransakningsfångars förensligande är den, att de, i ensamheten inskränkta till sig sjelfva, snarare äro benägne till bekännelse och att leda domstolen på sanningens väg, enligt hvad man städse funnit i Förenta Staterna, i England och hos oss. Men i och med detsamma lagförslaget yrkar ransakningsfångars afsöndring, mildrar det ock deras läge, så vidt rsnsakningens ändamål det tillåter. De böra med domarens samtycke få se sina slägtingar, vänner, ja äfven medbrottslingar;det bör stå lem fritt, att egna sig åt sådana sjelfvslda sysselsättningar, hvilka icke störa husets ordning och säkerhet, och vinsten af deras arbete skall rel och hållen tillhöra dem sjelfve; äfven böra le få hafva böcker och andra föremål. Är oskulden så skyddad, så efterlemnar ransakningsväktet inga menliga följder och frikännelsen åerger den menniska, som för någon tid åt alas säkerhet bringat frihet till offer, ren åt samvället. ki Å (Forts.)