denna möjlig, der ga denarens betalni: gstormaga,
d. ä. dess frihet och arbetskraft, blifvit honom !
beröfvad? Denna lag måste salunda vara en-
samt grundsd för bedräglga galdenärer, eller
sådane, som hafva förmåga eller medel att be-
tala sin skuld, men dock icke göra det, ockl
tili deras ental ;äknas främst falska bankrutiö-
rer; hvarföre använder man den då icke pål.
demw? De tyckas deremot vara derifrån undan-
tagne. Att emedlertid lagkommitieen, vid fr-;
slaget till allmänna civillagen, insett hela s räng-
heten af bysättningsving, synes af dess motiver
för handelsbalkens 20 kap. så lydande: I an-
seende till det lidande, som en långvarig för-
lust af personlig fribet för gäldenären meaförer,
kan bysättving sättas i bredd med flera af de
str: ff, hbvarmed brottmålslagen belägger svårare
brott, och äfven, i stränghet öfvergå nigra af
dem. Då i lagen gifves bestämda reglor för
straffets tillämpning och afmä:ande efter ohka
straffbarhetsgrader, kommer de:emot bysättning
alt bero af borgenärs godtycke, hämndlystnad
eller förmåga att i hiktet underbålla gäldenärenx.
Om man åter nogare granskar denna rätt
t:ll bysättning, som lång:fvaren sig bevingat och
låntagaren sig iklädt, så skall man finna, att)
dn är fullkomligt stridande mot all förnuftig
samhällslag. Man kan nemligen aldrig lagligen ;
pantförskrifva hvad man icke eger, likasom man
icke har rättighet att emott:ga en pant, som
man vet icke är den lånsökandes egendom!
Sådant är emedlertid, obestridligt, förhållandet
med den personliga frihet, som genom bysätt-
ning gifves och tages. Medborgsrens personliga)
frihet och deraf beroende arbetskraft är icse:
hans, utan samhällets tillhörighet. Vi hafva förut (
visat, att det borgerliga samhällets id förut-!
sätter, såsom hufvudsakligt vilkor, en förbindelse
å medborgarens sida, att hafva alla sina krafter
osparda för detta samhällets bestånd och trygg-
bet, äfvensom att samhället å sin sida förbun-
dit sig att skydda medborgaren till lif, ära och
egendom. Huru skulle jag nu kunna uppfy:la (
denna förbindelse, om j:g, genom en offentlig
afhendling, afhände mig förmågan till hvarje fri (
verksamhet, d. v. s. pantsätter min frihet för
obestämd tid ?
Huru minga fasansvärda scener och huru !:
många illgerningar har ej bysättningslagen fram-:
kallat, och med all sin stränghet har den lik-c
visst icze kunzat betrygga hvarken enskild el-
ler allmön säkerhet uti handel och vandel, !
hvilket tvärtom, med hvarje dag, blifver allt-s
mera problematisk. 1
Då vi imedlertid icke kunna hoppas, alt ge-4
nom våra här anförda satser förmå utverka s
någon total afsk:ffaing af bysättningslagen, så!e
våga vi, om det anses nödigt att bibehålla detta 1
baibari uti vår lagsuftning, åtmin:tone föreslå!
följande förändringar deruti: f
4:0 Att vid gäldstuga alltid skall finnas en
arbetsinrättning, hvarvid gäldenär eger tillfålle!
att, genom frivilligt arbete, al!betala sin skuld,:
i mån af sin förmåga, ceh att i alla fall hvarje !
dag af fängelsetiden räknas honom till godo så-
som afbetalaing deiå, efter ett visst faststälat)
pris, t. ex. 4 rdr, sejan bans kosthåll blifvit)
afdraget, eller enligt samma grunder som Lag-)
kommitteen föreslagit för b.ters förvandling till)
fängelse. )
Motiverne för detta fö.slag torde ej behöfva
anför:s.
2:0 Att endast borgesmännen, för en löpande l:
skuld, kunna underkastas bysättning, euligt la-!
gens former, och med de vilkor oivan blifvit):
före .lagne, äfvenscm att dessa borgesmän sedan !:
kunna, af låntagaren, utkräfva sin utbetalda
borgen, endz:st genom utmätning af egendom,
inteckning u:i halfva löner, samt, om d.nna
tillgång ej fiones, genom frivilligt arbete efter
bestämdt pris på dagsverke — men sldrig ge-
nom bysättning.
Mo:iverna ull detta förslag torde deremot
behöfva anföras; de äro följ:nde: Hvsr och en
person, som önskar upptaga ett lån, förutsättes
vara en siden, som förskaffat sig nigot fört:o-
eade till sin redbarhet; åt hvarje annan bör ej
lån komma i fråga. Som imedle:tid det kan
vara ganska möjligt, att den, hos hvilken linet ;
ansökes, icke personligen känner lånsökanden,
så bör den förra, med allt sköl, kunna fordra !
att den sednare förskeffar sig 2:ae vederhältigel!
och välkände borgesmän; för desse bör det s -!!
leges både vara och göras angeläget att nogal:
dj
;
l
beriltiga huruvida lågsökanden verkligt behöf-
ver lånet, och eger utvägar att det återgälda.
Det blifver alltid en vinst, både för låne:ö-
kanden och långifvaren, att sannolik vederhä-l
tighet finnes hos den förra, så väl till updvi-
kande af lagens inblandning genom utsökning,:
hvilket alltid ökar skulden, som äfven ati
förhindra lättsinnet cch tanklösheten, att der-l
igenom finna någon näring, och stundom bereda
hela familjers undergång.
Då borgesmännen, såsom vi föreslagit, en-l:
samme blifva underkastade en sådan fara somj
bysättning medförer, utan att ega samma säker-
het hos låntagaren, så skola de nog se sig väll
före, innan de sålunda pantförskrifva hela sin
välfärd. Att derigenom för den lånsökande,
borgens anskaffande cch följaktligen skuldsätt-
ning, försvåras, torde icke vara så skadligt.
Vi vilja icke förneka, att, för upprätthållan-
det af den allmänna krediten, förnämligast till!
handeins skydd ceh förkofran, högst sllvar-
liga streffbestämmelser äro rödiga mot ur-
aktlåten betalningspligt, framför allt hvad in-
friandet af vexlar i allmävhet angår; men
månne icke för dem något undanteg, om man
så anser rödigt, ken göras, och att bysättnings-!
fvång der kan snvändas, urder visaförbehål:?
Oss tyckes för öfrigt, att l2gen, 1å allt upp-
tinkligt sätt, sörjt för borgenärens bäst, och l!
att gäldenären derigenom blifvit så på ala si
dor kringränd, att han icke kan undslippa den
förres förföljelser, annat än genom cet kring-!
gårde af alla råttsförhållandes, mot hvilka,
snart sagdt, na lagbestämmelser hjelpa. (Forts.) !
Åsen ass
nr enes