nas? huru lätt kan icke derigerom ett drap Ia skenet af ett mord; ett slarf anses som stöld eller snatteri; ett oförståad som en brottslig afsigt, och hvaraf allt straffets förhållande så väsendiligen förändras. Det skulle icke vara svårt att anföra flera bevis på domstolsförhandlingar, der, genom bristande urskillning och eftertanka hos domaren, den anklagade blifvit fälld till ett straff, vida strängare, än det egentliga brottet skulle fordrat, och hvarvid ofta hela dess välfård, genom en vanärande bestraffning och långvarigt fängelse, som under andra förhållanden kunnat undvikas, nu gått alldeles förlorad. — Må dessa lika beklagliga som brctänkliga facta visa det både farliga och obilliga uti, att åt en ensam person anförtro den vigtiga ransakningen och deraf följande dom, som det tillhör underrätterna att nu verkställa. Enligt vår tanke skulle der, lika mycket som vid högre domstol, såsom ledamöter fordras ininst 4 å 6, för insigter, rättrådighet och mognad erfarenhet kände män, hvaraf hälften bör vara examinerade jurister, och hvilka antingen förut varit eller för närvarande äro ledainöter uti laga domstol, derifrån de för tillfället då kunde afkommenderas. Ett mål!, ransakadt och dömdt af såd:n2 personer, skulle icke, såsom nu eta händer, blifva flerfald:ga gånger återförvist till ny undersökning, hvaraf följden, som nämdt är, icke allenast kan vara betydiiga kostnader för sakeganden, utan ofta långvarigt, stundom oskyldigt, alltid oersättiligt fängelse. Våra kämnersrätter , åtminstone i mindre städer, ega visserligen till bisittare några borgare — måhända litet skrifkunnigare — men visserligen icke lagkunnigare än häradsnämnden, och äro således lika otillräckliga för ändamålet, och fordra derföre lika sammansättning som den för häradsrätterne här ofvan föreslagne. Poliskammaren, oaktadt icke varande någon egentlig domstol, utan endast ransakningsforum, men med en vida större och vådligare myndighet än de öfriga underrätterna, kan omöjligen uppfylla sitt ansvarsfulla kall med sin märvarande organisation. Oss tyckes derföre, att vid poliskammaren i hufvudstaden, utom hrr polismästare, minst 6 tjensteimän, af bepröfvad erfarenhet och bildning, borde tillsättas, hvilka hafva sin bostad inom de särskilda stadsde!arne, och hvilkas åliggande bör vara, så väl att biträda polisstyrelsen uti den förmyndarevård, som densamma, gemensamt med kommunalstyrelsen, borde ega öfver de fattiga klasserne — hvarförutan den, hvarken på deras sedlighet eller laglydnad, kan eza det inflytande som fordras, för att bereda sig den aktning och det förtroende, som utgöra hufvudvilkoren för dess verksamhet — äfvensom att emottaga rapporter af polisbeijeningen om förefallande oordningar inom distriktet; utom en sådan tjenstemans tillstånd och närmare undersökning, borde, så vida bögre chefer den icke anbefallt, under intet vilkor, någon arrestering, d. V. s. insättande uti fängelse, ega rum, äfvensom visitation och förvar af den häktades medhafde saker, utaf honom, bör inför polisbetjeningen verkställas. En af dessa tjenstemän borde dessutom dagligen vaktgöra i poliskammaren för dylikt ändamål. Rättighet till säte och stämma för dem alla bör äfven medgifvas, såsom biträde vid och kontroll af en ofta nog godtycklig ransakning. Såsom ytterligare stöd för bebofvet af den nya organisation för underdomstolar i allmänhet vi föreslagit, torde få anföras den utvidgning uti domsrätt, som, helt och hållet beroende af domarens mer eller mindre mogna urskillning, blifvit honom tillagd enhst det nya lagförslsget. Det torde vara omöjligt för en enda person att, äfven med djup insigt och mogen erfarenhet, taga på sitt ansvar att, så samvetsgrannt somlagförslaget förutsätter, kunna afväga det rätta förhållandet emellan brottens egentliga storlk, och dess besk: ffenhet, hvaruppå en fullt rättvis och samhällsnyttig dum hufvudsakligen hvilar. Af huru mycken nytta skulle det icke derjemte vara om, genom statens försorg, juridiskt biträde vid domstolen kunde lemnas åt en anklagad, åtminstone uti vigtigare mål, i brist hvaraf nu mången olycklig ser sig och sin familj bjelplöst förlorade. Det nya lagförslaget, uti rättegångsbalken 9 kap. 48 synes hafva åsett detta behof, för häktade personer, och som således kan uppfyllas, om domaren blott fäster den åklagades uppmärksamhet deruppå, och bidrager tll beredandet för honom af detta rättegångsbiträde; af denna anledning synes det oss, som det icke vore olämpligt, att ett sådant rättegångsbiträde icke allenast af lagen tilläts, utan ovilkorligen föreskrefs. . Det gifves en lag, som vunnit en sådan häfd inom många länder, att man deraf borde sluta till dess nytta och öfverensstämmelse med nationens sanna intressen, och likvisst kan man, vid .nogare granskning deraf, och i betraktande af dess betänkhga följder, hvilka ligga för öppen dag, icke nog förundra sig huru den kan bestå med närvarande tidsbildning, åtminstone i den form som den ännu innehar, emedan den, på det oförnuftigaste, kränker nationernas heligaste grundlag: vården om — och aktningen för — personlig frihet; denna lag ir bysättningslagen. Att samhället eger både rättighet och pligt att försäkra sig om en person, hvars frihet kunde vara vådlig för detsamma, kan icke bestridas, men äfven då man uti fängelset innesluter en sådan brottsling, bar lagen gjort till vilk or, hvad som äfven är samhällets rättighet, att använda dess arbetskraft, icke allenast Sig, utan äfven fången tillgodo. Lagen har äfven, såsom med den heligaste rättvisa öfverensstämmande, nödgats. såsom oafvisligt vilkor dervid, antaga, att det straff eller lidande, som frihetensförlust ailtid medför, måste stå i direkt förhållande till det föröfvade brottet, och således icke kunna utsträckas öfver den tid, som till brottets försoning är nödig. Fängelse på