nas? huru lätt kan icke derigerom ett drap Ia
skenet af ett mord; ett slarf anses som stöld
eller snatteri; ett oförståad som en brottslig
afsigt, och hvaraf allt straffets förhållande så
väsendiligen förändras. Det skulle icke vara
svårt att anföra flera bevis på domstolsförhand-
lingar, der, genom bristande urskillning och
eftertanka hos domaren, den anklagade blifvit
fälld till ett straff, vida strängare, än det e-
gentliga brottet skulle fordrat, och hvarvid ofta
hela dess välfård, genom en vanärande bestraff-
ning och långvarigt fängelse, som under andra
förhållanden kunnat undvikas, nu gått alldeles
förlorad. — Må dessa lika beklagliga som brc-
tänkliga facta visa det både farliga och obilliga
uti, att åt en ensam person anförtro den vig-
tiga ransakningen och deraf följande dom, som
det tillhör underrätterna att nu verkställa.
Enligt vår tanke skulle der, lika mycket
som vid högre domstol, såsom ledamöter for-
dras ininst 4 å 6, för insigter, rättrådighet och
mognad erfarenhet kände män, hvaraf hälften
bör vara examinerade jurister, och hvilka an-
tingen förut varit eller för närvarande äro le-
dainöter uti laga domstol, derifrån de för till-
fället då kunde afkommenderas. Ett mål!, ran-
sakadt och dömdt af såd:n2 personer, skulle
icke, såsom nu eta händer, blifva flerfald:ga
gånger återförvist till ny undersökning, hvaraf
följden, som nämdt är, icke allenast kan vara
betydiiga kostnader för sakeganden, utan ofta
långvarigt, stundom oskyldigt, alltid oersättiligt
fängelse.
Våra kämnersrätter , åtminstone i mindre
städer, ega visserligen till bisittare några bor-
gare — måhända litet skrifkunnigare — men
visserligen icke lagkunnigare än häradsnämn-
den, och äro således lika otillräckliga för än-
damålet, och fordra derföre lika sammansättning
som den för häradsrätterne här ofvan föreslagne.
Poliskammaren, oaktadt icke varande någon
egentlig domstol, utan endast ransakningsforum,
men med en vida större och vådligare myn-
dighet än de öfriga underrätterna, kan omöjli-
gen uppfylla sitt ansvarsfulla kall med sin mär-
varande organisation.
Oss tyckes derföre, att vid poliskammaren i
hufvudstaden, utom hrr polismästare, minst 6
tjensteimän, af bepröfvad erfarenhet och bild-
ning, borde tillsättas, hvilka hafva sin bostad
inom de särskilda stadsde!arne, och hvilkas å-
liggande bör vara, så väl att biträda polissty-
relsen uti den förmyndarevård, som densamma,
gemensamt med kommunalstyrelsen, borde ega
öfver de fattiga klasserne — hvarförutan den,
hvarken på deras sedlighet eller laglydnad, kan
eza det inflytande som fordras, för att bereda
sig den aktning och det förtroende, som ut-
göra hufvudvilkoren för dess verksamhet —
äfvensom att emottaga rapporter af polisbeije-
ningen om förefallande oordningar inom distrik-
tet; utom en sådan tjenstemans tillstånd och
närmare undersökning, borde, så vida bögre
chefer den icke anbefallt, under intet vilkor,
någon arrestering, d. V. s. insättande uti fän-
gelse, ega rum, äfvensom visitation och förvar
af den häktades medhafde saker, utaf honom,
bör inför polisbetjeningen verkställas. En af
dessa tjenstemän borde dessutom dagligen vakt-
göra i poliskammaren för dylikt ändamål. Rät-
tighet till säte och stämma för dem alla bör
äfven medgifvas, såsom biträde vid och kon-
troll af en ofta nog godtycklig ransakning.
Såsom ytterligare stöd för bebofvet af den
nya organisation för underdomstolar i allmän-
het vi föreslagit, torde få anföras den utvidg-
ning uti domsrätt, som, helt och hållet bero-
ende af domarens mer eller mindre mogna ur-
skillning, blifvit honom tillagd enhst det nya
lagförslsget. Det torde vara omöjligt för en
enda person att, äfven med djup insigt och
mogen erfarenhet, taga på sitt ansvar att, så
samvetsgrannt somlagförslaget förutsätter, kunna
afväga det rätta förhållandet emellan brottens
egentliga storlk, och dess besk: ffenhet, hvar-
uppå en fullt rättvis och samhällsnyttig dum
hufvudsakligen hvilar.
Af huru mycken nytta skulle det icke der-
jemte vara om, genom statens försorg, juridiskt
biträde vid domstolen kunde lemnas åt en an-
klagad, åtminstone uti vigtigare mål, i brist
hvaraf nu mången olycklig ser sig och sin fa-
milj bjelplöst förlorade.
Det nya lagförslaget, uti rättegångsbalken 9
kap. 48 synes hafva åsett detta behof, för häk-
tade personer, och som således kan uppfyllas,
om domaren blott fäster den åklagades upp-
märksamhet deruppå, och bidrager tll beredan-
det för honom af detta rättegångsbiträde; af
denna anledning synes det oss, som det icke
vore olämpligt, att ett sådant rättegångsbiträde
icke allenast af lagen tilläts, utan ovilkorligen
föreskrefs. .
Det gifves en lag, som vunnit en sådan häfd
inom många länder, att man deraf borde sluta
till dess nytta och öfverensstämmelse med na-
tionens sanna intressen, och likvisst kan man,
vid .nogare granskning deraf, och i betraktande
af dess betänkhga följder, hvilka ligga för öppen
dag, icke nog förundra sig huru den kan bestå
med närvarande tidsbildning, åtminstone i den
form som den ännu innehar, emedan den, på
det oförnuftigaste, kränker nationernas heligaste
grundlag: vården om — och aktningen för —
personlig frihet; denna lag ir bysättningslagen.
Att samhället eger både rättighet och pligt
att försäkra sig om en person, hvars frihet
kunde vara vådlig för detsamma, kan icke be-
stridas, men äfven då man uti fängelset inne-
sluter en sådan brottsling, bar lagen gjort till
vilk or, hvad som äfven är samhällets rättighet,
att använda dess arbetskraft, icke allenast Sig,
utan äfven fången tillgodo. Lagen har äfven,
såsom med den heligaste rättvisa öfverensstäm-
mande, nödgats. såsom oafvisligt vilkor dervid,
antaga, att det straff eller lidande, som frihe-
tens- förlust ailtid medför, måste stå i direkt
förhållande till det föröfvade brottet, och såle-
des icke kunna utsträckas öfver den tid, som
till brottets försoning är nödig. Fängelse på