Då man genomläser ett naket utslag, och ieke
är närmare initierad med sjelfva saken, fäster mar
sig oftast endast vid dess resultat, och är benäger
att blindt tro detsamma på en gång uttrycka san-
ning och rätt, och obekymrad om den skada man
genom ett sådant omdöme tillfogar sin nästas he.
der och medborgerliga anseende, glömmer man så
lätt, att ett domslut icke alltid kan vara ofelbart,
särdeles då det, som i närvarande fall, Icke grun-
dar sig på direkta facta och bevis; och i öfrigt
alltid är beroende af vittnens mer eller mindre
pålitlighet; man förbiser att nya upplysningar kun-
na under målets fortgång uppkomma, hvilka be-
reda sanningen ljus, och hvilka derigenom sätta
frågan i helt annan dager; och slutligen att då
frågan, såsom i förevarande fall, uteslutande har
till mil att ätkomma annans egendom, det är en
pligt af så väl domaren, som den enskilde, att när-
mare skärskåda anklagelsens ursprung, anläggnin-
garne för dess utförande och vittnenas qvalifika-
tion. Det är då i saken en ganska vigtig omstän-
dighet, att förre guldsmeden Lenholm, från hvil
ken antlagelsen utgått, och hvilken den är afsedd
att rikta, är känd för flera bedrägliga försök att
åtkomma andras penningar; för förnekelser af sitt
namn å egne skuldförbindelser m. m., för hvilket
allt han redan förut är af Kongl. Svea Hof ät
dömd äran förlustig, oberäknadt betydliga böter; —
att hvad vittnena beträtfar, Wahlström, en f. d.
vagnmakare, efter domslutet i kämnesrätten, förrådt
sig. hafva blifvit för sitt vittnesmål lofvad en be-
tydligare kontant belöning, och att han i saken
vittnat hvad han icke känt eller vetat; att det an-
dra vittnet, notarien Eggers, i flera år varit och
är Lenbolms juridiska biträde, som, om icke efter
lagens bokstaf i Lenbolms bröd, åtminstone från
honom hemtar årligt understöd. Sådane tänkvärda
omständigheter, sammanlagde med den högst egna
form, hvari anklagelsen framträdt, böra väl göra
tillfyllest att i ett mål af denna tyctydiga beskaf-
fenhet, och der hufvudpersonen Lenholms synda-
register är så fulltecknadt, alstra stränga betänk-
ligheter. Man kan visserligen vid allt detta in-
vända, att den, som inlåtit sig i affår med en så-
dan person som Lenbolm, sjelf vållat följderne,
men man förbiser dervid, att de förbindelser frå-
gan gäller, datera sig från en aflägsnare tid, då
Lenho!m ännu icke pjort sig känd som bedräglig
och försåtlig, äfvensom att förbindelserne, med ett
enda undantag, icke öfvergått direkte i min hand.
I öfrigt hemställer jag till tvarje tänkandes egen om-
pröfning, hvad slags trovärdighet väl kan fästas vid
en tillvitelse, hvilken innefattar, att jag i öppen
räkning skall hafva debiterat en högre ränta än
1ag tillåter, och denna trovärdighet måste väl ännu
i högre grad blifva tvifvel underkastad, då tillvi-
telsen utgår ifrån en sådan personlighet som Lenholm,
och under sådane omständigheter som de föreva-
rande, under det den endast lånar det svaga stö-
det af en i blott afskrift företedd räkning, hvartill
original aldrig funnits, så vidt ett sådant icke va-
rit fabriceradt af Lenholm sjelf; skulle något så-
dant efter Lenholms lösa och obestyrkta uppgift
af mig hafva blifvit lemnadt, hade naturligtvis min
kontorsbetjening derom ägt kännedom och varit i
tillfälle lemna den säkraste upplysning; och om
så ägt rum, hvarföre behöll icke Lenholm denna
räkning i original? hvarföre fullgjorde han, som
af honom uppgif.et är, frivilligt liqviden deraf,
om han fann den debitera oriktiga och lagstridiga
poster? och slutligen, hvarföre anmärker han först
tvenne år efter liqviden en uppgifven öfverdebite-
ting af omkring 4000 riksdaler banko? — Dessa
anmärkningar sammanförde visa nogsamt att hela
tillvitelsen innefattar en oförsynt lögn, anlagd un-
der ett synbart bedrägeri, med enda syftet att åt-
komma penningar.
Målet är imedlertid för närvarande beroende på
Kongl. Svea Hofrätts pröfning, der saken genom
besvär är ful!lföljd, och der man bör hoppas att
den försätliga anläggningen allvarligare granskas,
enär prejudikatet i annat fall säkert skall framkalla
flera likartade utpressningar, och hota hvar och
en, som af den alltmer sig ökande industririddare-
skaran utses till offer. Stockholm d. 27 Jan. 1848.
W. H. DBorell.