— Stundom via sig på litteraturens fält små
saker af så äkta pekoral natur, att det skulle
vara en verklig skada, om de utan allt vidare
dränktes i glömskans haf. Tidens gårdagsnum-
mer innehåller en sådan godbit af eminent slag;
och, på det att den icke alltför hastigt med den
öfriga Tiden måtte läggas till ad-acta-handlin-
garnen, taga vi oss fribeten att relevera der.
Artikeln har till öfverskr:ft framledne grefve
Magnus Brahes värja, om hvilken förf. tror
att en tracedi, förr eller sednare skall skrifvas,
som på kongl. teatern kommer att gifvas för
många folla hus. För närvsrande är det dock
ej frågan om något så stort, utan saken rör
bloit ett förment misstag i nationalkalendern
Scandia eller i åtskilliga tidningar, uppkommet
deraf, att hans framlidne excellens i lifstiden
icke allenast varit i besittning af en, utan af
flera hedersvär or; hvarföre det på en gång
kunnat vara möjtig!, att en slik värja efter hans
död blifvit såld, men att ändock en annan dylik
förv:ras på Skokloster, liggande under det år
4833 af armåeens fullmäktige herr grefven för-
ärade porträtt.
Allt detta må hafva sin riktighet. Men på
slutet kommer det bästa: det är något, som,
om det icke är skrifvet af riksapotekaren Ni-
kolaus Ris, dock borde hafva varit det. Biten
försvarar sin plsts såsom en af de utmärktaste
i febuseriets och myst:likationernes genre. Förf.
talar här om en helt annan person än grefve
Brabe, en onämnd, med för mycket snillen och
ör mycken kraft, och som egentligen skolat
bekomma den der hr grefven i lifstiden tillhö-
riga hedersvärjan; men som nu, oaktadt sin öf-
vermäktiga kraft, fick sin lefnads bana förän-
drad derföre, att han gick miste om den honom
tillimnade skänken. Det måste man kalla märk-
värdigt! Tidens ord lyda:
De, som ämnat att med föräriogen af denna,
framlidne prefve Brahe förut tillhöriga värja, ut-
märka en man, som i vår andefattiga och kraltlösa