— Stundom via sig på litteraturens fält små saker af så äkta pekoral natur, att det skulle vara en verklig skada, om de utan allt vidare dränktes i glömskans haf. Tidens gårdagsnummer innehåller en sådan godbit af eminent slag; och, på det att den icke alltför hastigt med den öfriga Tiden måtte läggas till ad-acta-handlingarnen, taga vi oss fribeten att relevera der. Artikeln har till öfverskr:ft framledne grefve Magnus Brahes värja, om hvilken förf. tror att en tracedi, förr eller sednare skall skrifvas, som på kongl. teatern kommer att gifvas för många folla hus. För närvsrande är det dock ej frågan om något så stort, utan saken rör bloit ett förment misstag i nationalkalendern Scandia eller i åtskilliga tidningar, uppkommet deraf, att hans framlidne excellens i lifstiden icke allenast varit i besittning af en, utan af flera hedersvär or; hvarföre det på en gång kunnat vara möjtig!, att en slik värja efter hans död blifvit såld, men att ändock en annan dylik förv:ras på Skokloster, liggande under det år 4833 af armåeens fullmäktige herr grefven förärade porträtt. Allt detta må hafva sin riktighet. Men på slutet kommer det bästa: det är något, som, om det icke är skrifvet af riksapotekaren Nikolaus Ris, dock borde hafva varit det. Biten försvarar sin plsts såsom en af de utmärktaste i febuseriets och myst:likationernes genre. Förf. talar här om en helt annan person än grefve Brabe, en onämnd, med för mycket snillen och ör mycken kraft, och som egentligen skolat bekomma den der hr grefven i lifstiden tillhöriga hedersvärjan; men som nu, oaktadt sin öfvermäktiga kraft, fick sin lefnads bana förändrad derföre, att han gick miste om den honom tillimnade skänken. Det måste man kalla märkvärdigt! Tidens ord lyda: De, som ämnat att med föräriogen af denna, framlidne prefve Brahe förut tillhöriga värja, utmärka en man, som i vår andefattiga och kraltlösa