Jag blef bestört. Hennes man hade då sagt
henne allt.
Från cen stunden kan ni väl förstå att min
roll, i egenskap af försmådd och svart:juk äl-
skare, blef lika löjlig som odräglig. Jag upp-
hörde således att besöka Emilie.
Icke desto mindre hade jag säkra underrät-
telsar om henne och hö!l fullkomlig reda på
allt hvad hon företog sig. Detta gjorde mig
ytterst olycklig; ty man började bemärka
hr de Csateau-Renauds trägna uppvaktningar
och helt oförtäckt tala derom.
Jag beslöt då at skrifva henne till, och jag
gjorde det med all den kallblodighet, hvara!
jag var i stånd, bönfallande att hon, för sin
egen heders skull, som redan började blifva
fläckad, för hennes frånvarande mans skull, som
till henne satt: ett så stort förtroende, siulle
vaka öfver sig sjelf och sitt uppförande, bättre
än hon hittills gjort.
Hon svarade aldrig på denna skrifvelse.
Hvem kan hjelpa sådant? Kärleken är obe-
roende af viljan. Den stackars unga qvinnan
var kär, och som hon var kär, så var hon äf-
ven blind, eiler envisades att vara de.
Hvad jag led, kan ej med ord beskriftas.
Det var då som min bror kände en del af min
smärta.
Imedlertid förflöto ännu ett dussin dagar,
och under tiden anlände vi till Paris.
Samma dag som ni hade godheten inställa
er hos mig, hade jag erhållit ett anonymt bref.
Detta bref var från ett okändt fruntimmer, som
bad mig om ett möte på operamaskeraden.
Detta fruntimmer skref att hon hade åtskilliga
upplysningar att lemna mig angående en ung;
fru af mina vänner, hvars förnamn hon nu åt-
nöjde sig med att nämna.
Detta förnamn var Emilie.
Jag skulle igenkänna henn2 på en viol-
bukett.
Jag sade er ju redin då, att jag ej hade
bort gå på denna maskerad; men — jag upp-
repar det — mitt öda dref mig dit.
Jag kom och fann min domino på den ut-
satta platsen. Hon bekräftade det rykte jag