et eslås att åt hr Fryxell lemna ett utmärkelseprof af lenna särskilda, ovanliga beskaffenhet, så kan detta cke endast hafva afseende på hans förtjenster om historien i allmänhet, utan något annat måste dermed äfven vara förknippadt. Hvad detta andra verkligen är, behöfver man icke heller söka på gissningens villsamma väg. eller genom forskning i andras bevekelsegrunder, hvilka för mig alltid förblifva ett fridlyst område. Det finnes ganska tydligt och förtäckt uttryckt i sjelfva motionen. Derstår nemligen, att medaljen skall lemnas såsom ett vedermäle af svenska adelns aktning och erkänsla för br Fryxells ädla handlingssätt, och derigenom ådragna psvåra strider och personliga obehag. Men hvilka strider har hr Fryxell utstått, eller hvad annat kan dermed åsyftas än tvisten med prof. Geijer? Detta är obestridligt: och allt hvad hr v. Hartmansdorff nyss yttrat till Ridd. och Adelns uppbyggelse derom, att frågan nu vore om representationsförändringen 0. 8. v., innefattar således blott ett försök att oförmärkt aflägsna diskussionen ifrån ämnet, och ifrån det rätta stridsfältet. Men jag skall återföra den dit, och vill blott i förbigående anmärka, att hvad representationsförändringen beträffar, så har hr Fryxell derom yttrat sig ganska oförtäckt, och sagt att han önskade och hoppades att Ridd. och Adeln snart måtte upphöra att representera under dess nuvarande form. Detta hör imedlertid för närvarande icke till ämnet, utan frågan gäller nu, såsom jag visat, den beryktade striden mellan Geijer och Fryxell om det s. k. aristokrat-fördömandet i Sverige. — Hvarför skall då Fryxell belönas? År det såsom segervinnare? Jag frågar då: med hvad rätt? Hvem har dömt och afgjort detta? — Jag tror tvärtom, för min del, att ingendera af kämparne kunde tillräkna sig segern; ty båda ledo de något litet afbräck i striden genom några bevista mindre misstag i uppgifter och stridigheter emellan sina egna omdömen. Men detta förekom å ömse sidor, och kunde för öfrigt visserligen icke i den ringaste mån nedsätta förtjensterna hos någondera af de utmärkta männen. Jag frågar derföre ånyo: Hvarför skall då Fryxell belönas? — Och viljen j vara uppriktige, M. H.! så skolen j svara: Emedan han tog adelns parti? Men då hemställer jag till eder, och beder eder väl besinna, om icke denna belöning, under sådana förhållanden, snarlikt får utseende af en aflöning. Besinnen det också, att nan endast belönar sin advokat, men i ke sin domare, och såsom sådan måste häfdstecknaren uppträda, så framt han skall vara värdig sitt kall. s Låtom oss dessutom betrakta frågan i sitt förhållande till de båda personligheterna sjelfva. Kan det verkligen vara angenämt för hr Fryxell (hvilken, såsom vi hoppas, ännu har en lång framtid för sin verksamhet, till Sveriges ära och gagn) att nu mottaga den föreslagna belöningen? S all det icke hvarje gång han hädanefter nödgas nedskrifva ett oblidt omdöme om Ridd. och Adeln, vara för honom plågsamt att tänka: Jag har dock mottagit en belöning af detta stånd — eller hvarje gång han anför ett beröm öfver detsamma, skall ej den föreställningen för honom vara smärtsam, att detta omdöme möjligen kunde anses endast som afbördandet af en gammal skuld? — Ingalunda tror jag, för min del, att hr Fryxell (hvilken jag icke känner) härigenom skulle i sjelfva verket föras en hårsmån från sanningen och sin öfvertygelse; men jag tycker mig likväl klart kunna inse, att denna ställning skall blifva besvärande för ett ädelt sinne, och alltid skall erbjuda en lätt anfallspunkt för illviljan och klandret. Detta ur synpunkten af hr Fryxell. Hvad åter hans store motståndare beträffar, så är det uppenbart, att den föreslagna åtgärden skulle innebära ett klander emot honom, en dom öfver hans minne. Men jag hemställer till eder, M. H.! om detta vore rätt och ädelt — om det icke vore långt värdigare detta stånd, att, oansedt sin känsla, följa föredömet af den högst utmärkte man, hvilken såsom Geijers efterträdare i Sveriges vittraste samfund, oaktadt sina motsatta politiska åsigter, der nedlade en så välförtjent, men äfven så skön och förgänglig minnesblomma på hans graf. Jag hemställer dessutom till eder, om det nu kan vara tidpunkten att visa så liten aktning för sina stora minnen; just nu, då den ena stjernan efter den andra slocknat på vår ryktes himmel, och vår nästan enda och sista storhet ligger på sitt sjukläger — kanske på sin dödsbädd. Nej! jag anser, att om Ridd. och Adeln nödvändigt vill skänka sin medalj åt hr prof. Fryxell, så borde Ridd. och Adeln, såsom en gärd af rättvisa och aktning för hans frejdade motståndares minne, ifven förära en dylik åt författaren till Svea Rikes Häfder, Svenska Folkets Historia m. m., åt Vikingens sångare, åt — Eric Gustaf Geij.r, att till hans efterlemnade anhöriga öfverlemnas.