Nej, för ingen del. Jag är dessutom icke
så säker på handen, jag. Mycket gerna vill jag
äta min portion af fasanen, men jag ser helst
att ni skjuter honom.,
Ja, ja, jag inser nogn, sade Lucien, att icke
ni, liksom jag, är van att jaga hvad tid som
helst på dygaet; ni skulle troligen sigta alltför
lågt. Dessutom kan ni ju taga er skada igen
i morgon vid dager, om ni ej har annat att
göra.n
Vi gingo ut ur ruinerna på mosatta sidan
af den, der vi kommit in. Lucien gick förut.
I samma ögonblick som wi satte foten uti
skogsdungen, angaf fasanen sig sjelf genom sitt
läte.
Han var på åttio stegs afstånd från oss, till
hälften gömd i de lummiga -grenarne af ett
stort kastanjeträd, till hvilket vi omöjligen kun-
de närma oss, i anseende till det rundt om-
kring detsamma varande täta skogssnåret.
Huru skall ni komma dit, utan att han hör
det,, yttrade jag till Lucien. Detta synes mig
något svårt.
Jag behöfver icke gå närmare, svarade han,
Om jag bara såg honom, så skulle j:g skjuta
härifrån.,
,Hvad, härifrån? Har ni då en bössa, som
kan träffa föremålen på åttio stegs afstånd?
Icke med hagel, men med kula.
Jaså, med kula! ... Nå, det är en annan
sak. Då gjorde ni. rätt i att ni laddade med
kula. fre
Vill ni se fasanen?, frågade Orlandini.
Ja, svarade Lucien; pjag tillstår att det
skulle göra mig ett stort nöje.
Så vänta då.n i
Och nu började Orlandini härma skrocknadet
af er fasentöna.
I samma ögonblick sågo vi, utan att ännu
varseblifva fasanen, en rörelse bland kastanje-
trädets löf. Fasanen hoppade från gren till!