med vapen i band; men icke genom att:böj: hufvudet under cfferbilan.n DE ALLMÄNNA ORSAKERNA TILL BROTTEN, SAMT MEDLEN ATT DEM MOTARBETA.) Å 4 (Forts. från Lördagsbl.) Vi hafva nu granskat de orsaker, som i följd af de menskliga passionernas mis-ledning och våldsamma utbrott vantigen föra tillelin!e och brot!, förnämligast när de icke af en ändamålsenlig lagstiftning och upplyst folkbildning tv ngas inom de gränsor religicn och samvete ut-l. staka. Men då lag:rna i allmänhet, och den verkställande makten isynnerhet äro de väktare, hvilka samhället för sin säkerhet eger alt påräkna, nödgas vi tillse om de si så uppfylla silt maktpåliggande kall, som med samhällets ala intressen är öfverensstämmaude, helst de är af högsta behof för medborgaren att kärna, huru vida han uti l:gen och des: väktare eger ett säkert värn, och således hos dem har att råräkna andan som ger lif, ej endast bokstafven somr dödar. Vi skola beklagligtvis snirt öfvertyga os att det ick2 ensamt är genom listernas egendomliga förderf sora sambället lider, utan lika mycket g nom ett origtigt uppskaltande i allmänhet af brottens egentliga storlek och inflytande, äfvensom efter den falska måttstock, hvaref:er brotten vanligt-is uppmites, och hvilken, då den icke alltid uti en föråldrad lag kunnat ega ett -.s:kert rättesnöre, ofta nödgats bero al en okunnig, oerfaren och ovillg domares hugskott. — Deraf dessa så ofta förekommande åtejfirvisningar af i underrätter afdömde mål, t vilka ega till följd för sakeganden i lindrigaste fsliet dryga omkostnader, men icke sällan långvarigt fängelse, som aldrig tages i beräkning vil det MM mm h MÅ pAs p— pr Jr CTO DI B PR CU An Ad LS AAJQ mm AM -— —pm MM (10 eegentliga straffets tillämpning. Di föresarandel. ämne hufvudsakligast åser brotten ceh deras behandling, är det äfven inom den egentliga kriminallagens område, som vi skola anställa våra forskningar, såsom lemnanie de mest maktpåliggande resu!tater i detta hänseend-. Det tilhör visserligen lagen att noggrannt afväga brottets egentliga beskaffenhet, för att derefter kunna med rättvisa tillämpa straffet, men minne icke våra lagar alliför uteslutanie förtrott sig till ett balanceringssystem, hvarigenom man trott sig kunna, i hkhet med hvad vid vigningen af jordiska ämnen är fallet, ge:om tillsättandet eller borlt:gandet af några vigler, FA -— ee AMA -— fullkomligt noggrannt afväga äfven så helt ochl, hållet andliga krafier, som brotten med dess orsaker och följder äro! U.i den svenska lgenl: har man derigenom till och med trott sg kunna beräkna huru minga par spö eller ris böra sv-ra mot vissa riksdaler — ja, så samvetsgrannt förfarit vid denna vägning — att man, för nosgrannhetens skull, ofta tillagt eller borttagit en så obetydlig vigtsdel som äran: förlust, uppenbar kyrkoplikt o. d. E:t märkvärdigt lagbud bland öfriga af dy-). likt slog är i detta fell missgerningsbalkens VII kop. 7 S, så lydande: Bryter ngon vpp annor racns bref, läser eller gifver annan att läsa, uppenbarar och utsprider det som skrifvit är, och söker dermed hans skada och nesa, som det rörer: böte tjugo daler eller mera, och vare dertill ärelösg, om brottet det förtjenar. Detta lagstadgande eger en dubbel märkvärdighet, såväl genom den sammanställ!ning och deraf följande jemförelse emellan 20 dalers plikt och ärans förlust, hvilken sednare följer så till sägandes med på köpet, som äfven derigenonm att vissa höga funktionärers i Europa embetspligt just är att verkställa hvad vår lag här förbjuder och ans. .tt för ärelöst. För mord, tjufnad, mordbrand och dylika missgerningar stadgar emedlertid icke lagen ärans förlust. Vi förmoda visserligen att lagstif:aren icke ansett sig höra sadga ärelöshet för ogerningar, hvilka, i sig sjelfva, äro mer än ärelösa — nemligen omenskliga — och för hvilka sjelfva straffet redan bär vanärans stämpel; men vi tro, alt aldrig någon lag hvarken kan eller bör inrymuösa såsom straff, hvad som endast tillbör brottet, nemligen vanräran, helst det är omöjligt för den ena menniskan att utforska den andras hjerta — detta ärans, såväl som alla andra ädla käpslors förborgade djup. — Ära och vanära, huru mycket bero de icke af omständigheterna! blott i dygden är ära, blott i lasten är skam, säger en utmärkt förfa!tare; vårt fädernesland har sett en afsina förnämsta medborgare, direkte från des; skampålar och belastad med den lagenliga ärelöshetens hela förbannelse, finna en både tryggad och ärad tillflygt uti famnen på Europas måktigaste monark, cch två af dess medbrottslige höljas med samme monarks högsta nådebetygelser, under det den tredje, en lika svag som olycklig qviona, i samma lags namn, och oaktadt dess faders höga värdigheter och stora förtjenster, dömmas till risslitning, och från schavotten släpas till tukthuset för att sedan aldrig kunna resa sig! —— — Hvarest ligger väl, i dessa ohyggliga fakta, den sanna äran eller vanäran ? Hvad den offentliga kyrkoplikten beträffar, hvilken äfven, vid bestraffandet af lagölverträdels:r, oftast lemnas på köpet, veta vi väl, att ursprungliga afsigten dermed var en vacker och högtidlig försoningsakt, och få således icke på lagen kasta skulden för den vanära, som nu medföljer den, i stöd 2f en förändrad och må bär da falsk opivion; men vi hafva enfört dessa straffbestämmelser, som nu medföra en ofelbar vanfrejd, hufvudsakligsst af den orsak, att dermed an!yda, huru en mot tidens arda och en stigande vpplysning stridanis Igstifining kin förvexa begreppen om ära och varära — Cm rätt och orålt — genom at hinöra till straffet, hvad som endast tllhör des anse en person, com allt söt: from lagöfvertr oo Mm or KB 2 fe — V— RA OK KM HA --m ——— ww mm IN NA pl AA —i— AA AA IA DD AH MM IM APA Fm AM dd MM —mv MM GA PR AA mm MM I AA MMO — för tr amn MM 0 FF VA -—AM PR pm AA Am HR tr AA