icke väntat, jag kom ned just nu på ögonblic-
ket. Meny fortfor hon, vänd till sin son, ;jag
ängtade att råka dig, för att få veta hur det
är med Louis.n
Skulle er herr son vara sjuk?, frågade jag
fru Franchi.
Lucien fruktar det, svarade hon.
Ni har således erhållit bref från er bror?s
frågade jag.
Nej, min herre, svarade kan, och det är
just det som oroar mig..
Men hur kan ni då veta att ban är illa-
miende ?
Emedan jag sjelf mått illa under de bär
sednare dagarna.n
,Ursäkta dessa eviga frågor; men det der för-
står jag ej.n
Vet ni då icke att vi äro tvillingar ?
Jo, det vet jag; min vägvisare sade mig det.,
Vet ni icke att vi, då vi kommo ti!l verl-
den, voro sammanvuxna i sidan?
Nej, det är en omständighet, hvarom jag ej
hört talas.
Nå väl; det fordrades en skslperknif, för att
skilja oss åt. Deita gör att ehuru långt vi må
vera sflägsnade från hvsrandra, så hafva vj
dock liksom en och samma kropp, så att de
intryck, vare sig fysiska eller moraliska, som
den ene erfar, äfven inverkar på den andra.
Under de här sista dagarna har jag, utan rin-
gaste käsd orsak, varit sorgsen, tungsint och
dyster. Jag har haft en förförlig hjertklapp-
ning. Säkert erfar min bror någon djup sorg.
Med förvåning betraktade jag den unge man-
nen, som påstod en så besynnerlig sak, utan
att sjelf tyckas bysa det risga:te tvifvel der-
om. Hoens mor tycktes ega samma öf:erty-
gelse. Hon smålog sorgligt och sade:
pDe frånvarande öro i Guds hand. Det för-
nämsta är att du är öfverlygad att han lefver.
Om han vore död,, sade Lucien lugnt, si
skulle jag hafva ålersett honom.o
;Och då skulle du hafva sagt mig det, min
te madren med öfvertygad min.
son?, tra
;O a, mn Mor, i samma ögonbl ck; det svä