icke väntat, jag kom ned just nu på ögonblicket. Meny fortfor hon, vänd till sin son, ;jag ängtade att råka dig, för att få veta hur det är med Louis.n Skulle er herr son vara sjuk?, frågade jag fru Franchi. Lucien fruktar det, svarade hon. Ni har således erhållit bref från er bror?s frågade jag. Nej, min herre, svarade kan, och det är just det som oroar mig.. Men hur kan ni då veta att ban är illamiende ? Emedan jag sjelf mått illa under de bär sednare dagarna.n ,Ursäkta dessa eviga frågor; men det der förstår jag ej.n Vet ni då icke att vi äro tvillingar ? Jo, det vet jag; min vägvisare sade mig det., Vet ni icke att vi, då vi kommo ti!l verlden, voro sammanvuxna i sidan? Nej, det är en omständighet, hvarom jag ej hört talas. Nå väl; det fordrades en skslperknif, för att skilja oss åt. Deita gör att ehuru långt vi må vera sflägsnade från hvsrandra, så hafva vj dock liksom en och samma kropp, så att de intryck, vare sig fysiska eller moraliska, som den ene erfar, äfven inverkar på den andra. Under de här sista dagarna har jag, utan ringaste käsd orsak, varit sorgsen, tungsint och dyster. Jag har haft en förförlig hjertklappning. Säkert erfar min bror någon djup sorg. Med förvåning betraktade jag den unge mannen, som påstod en så besynnerlig sak, utan att sjelf tyckas bysa det risga:te tvifvel derom. Hoens mor tycktes ega samma öf:ertygelse. Hon smålog sorgligt och sade: pDe frånvarande öro i Guds hand. Det förnämsta är att du är öfverlygad att han lefver. Om han vore död,, sade Lucien lugnt, si skulle jag hafva ålersett honom.o ;Och då skulle du hafva sagt mig det, min te madren med öfvertygad min. son?, tra ;O a, mn Mor, i samma ögonbl ck; det svä