lugn störes och förargelse åstadkemmes; och icke heller kunnande medgifva, att den tolerans, som egnar ett fritt och upplyst folk, får utsträckas till liknöjdhet i religionssaker — anser jag, lika med den värde motionären, hvars rena afsigter jag icke misskänner , väl landsförvisningsstraffet böra utur den citerade 3:dje 8 utgå, dels såsom väckande ett onödigt uppseende och ofördelaktiga omdömen utom riket, dels emedan jag tror det icke öfverensstämma med allmän folkrätt att den ena staten kastar på den andra det ogräs den ville vara af med, då icke serskilda konventioner dertill berättiga; men deremot vågar jag yrka, att förlusten af arfsrätt och borgerlig rättighet, elier hvad man under medborgerligt förtroende förstår, må i densamma qvarstå: det förra erföre, att den, som afsäger sig sitt andeliga arf, gör sig ovärdig att åtnjuta arfvet i verldsliga fördelar; det sednare, eller förlusten af medborgerligt förtroende, emedan förtroende i statens och medborgerliga värf icke med skäl kan lemnas den, som efter brutna heliga löften öfvergifsit statens allmänna troslära för en annan, som är stridande mot statens institutioner. Undantag från ansvar efter lag synes mig dock derjemte böra bestämmas för möjligen förekommande öfvergång från den evangeliskt lutherska till den evangeliskt reformerta trosbekännelsen, emedan dessa begge, med samma ursprung, stå hvarandra så innerligen nära. Vinner motionen bifall, till landsförvisningsstraffets uteslutande ur 3:dje i M. B:s 4:sta kap., så borde, i likhet dermed, samma straff äfven ur den följande 4:de uteslutas och ersättas med något lämpligare; men, hvad angår utländsk man, kan och bör det alltid qvarblifva. I öfrigt hoppas jag att, vid den förevarande frågans vidare handläggning, uppmärksamhet kan komma att lemnas åt professoren Schlyters reservation vid 12:te kap. af den föreslagna nya straffbalken. Friherre Ceders.röm, Jacob: Grefve Stedingk har blifvit missförstådd, om man tror, att han åsyftat annat än en enkel tillämpning af innehållet i 46 Regeringsformen, och ehuru dest icke kan tillhöra en öfverläggning, huruvida domaremakt eller öfverdomstol möjligen skulle kunna i enskildt mål hafva förbisett bestämmelserna i denna S, och vid -pröfning af enskilda förhållanden i fråga om religionsutöfning tillämpa 14734 års lag i stället för att med hänsigt till den förändring, som 46 regeringsformen deruti modifikationsvis gjort, och hvilken S står framför en annan lag, såsom byggd på grunderna i denna 8, företrädesvis tillämpa densamma, så är likväl klart, att stadgandet i berörde 46 stt Konungen skall ingens samvete tvinga eller tvinga låta, utan skydda hvar och en vid en fri utöfning af sin religion, såvidt han derigenom icke störer sambhällslugn eller allmän försrgelse åstadkommern, icke annorlunda kan förstås är att, om någon åstadkommit allmän förargelse, han är skyldig till näpst enligt allmänna lagen; har han åter stört allmänt lugp, då är det en svårare förbrytelse som af lagen med svårare straff belägges. Man måste roga skilja emellan bekännelsen ti:l kristna religion och till någon sekt deraf; och hvad man egentligen klandrar hos den Cathoska trosbekännelsen är, att den påstås vara den enda saliggörande. Fördelen af denna tro måste likväl lemnas å sido, men den gemensamma moralen står dock qvar för alla kristna sekter och får icke förändras. Jag skall i anledning af de anmärkningar, som blifvit gjorda emot gr. Stedingks motion, bedja att man ville ihogkomma ordalydelsen i 6 Regeringsformen och icke tillstädja någon afvikelse från dess ordformer och deras tillämpning. I fråga om stadgandet rörande öfvergång från en religion till en annan är jag förvissad, att gr. Stedingks motion vinner det mål han dermed åsyftat. Hr Prytz har ordat om andligt arf. Jag förstår icke hvad härmed menas, om icke den tro föräldrar haft och barn erhållit genom uppfostran. Har detta varit meningen, förmodar jag också, att hr Prytz likasom alla andra måste erkänna, att med den mognare åldern inträder menniskans skyldighet att ega en öfvertygelse, grundad icke på arf utan på pröfningen af hvad som är rätt och som för dess samvete leder till största frid. Hr Gripenstedt J. Aug. Då jag nyss hört frih. Cederström, Rudolf, framställa satser så intoleranta, som de möjligen kunnat vaia, och denna framställning t. o. m. tyckts vinna sympathier inom huset, så är det för min känsla ett behof att få yttra några ord i motsatt syftning. Det torde vara medgifvet af något hvar, att vår tid, i jemförelse med en försvunnen, åtminstone cger det obestridliga företräde, att samvetsfriheten aktas af nästan alla civiliserade folk i verlden. Dess värde inses också bäst då man besinnar hvilket plågoris samvetstvånget deremot varit för menskligheten; huru många kättarebål det antändt, hvilka förödelsekrig och grymheter det anställt, hvaröfver historien måste blygas; och då denna samvetsfribet under seklers kamp och med så många lidanden ändtligen är vunnen, skulle den icke nu vara värd att bibepållas? Det tyckes ock såsom om hvarje bildadt folk nu mera erkänt behofvet af densamma och äfven vår grundlag har uti 46 R. F. garanterat den åt hvar och en af Sveriges innevånare. Alt den borgerliga lagen då innehåller ett bud som upphäfver hvad grundlagen i allmänhet lofvar, är en anakronism, cen tvetalan, som långt för detta hade bordt upphäfvas, och som jag med förundran finner att någon vill förbindra. Man har sagt, att lagen icke behöfver förändras; att man inom sig kan dyrka Gud huru man behagar och endast i det yttre behöfver tillhöra den rådande stetskyrkan. Men jag hemställer om icke denna öppna anvisning till skrymteri, att man skall bekänna ett, men tro på ett annat, är ovärdig inför heder och samvete. Man har derjemte sagt, att den som icke tinner sig dervid, han kan helt enkelt sflägsna sig från sitt fosterland. Man tyckes anse detta endast som en obetydlighet, men jag må säga, alt åtminstone jag hänger fast vid fosterjorden med helt andra band än att med likgiltighet och som en ringa sak kunna anse att vara biltog i mitt fosterland. Jag är nu icke beredd att närmare utveckla mina skäl, men som jag redan sagt, de här gjorda framställnirgar förefalla mig så motbjudande, så ofördragssmma, så hycklande, så förss —— ÄLL oe le mo 0 ÅA a mv SÅ mo Ka