EN KORSIKANSK PANILJ, ALEXANDER DUMAS. I början af Mars månad år 1844 gjorde jag en resa till Korsika. Ingenting kan vara mera pittoreskt och mers beqvämt än en resa på Korsika. Man går om bord i Toulon; inom tjugu timmar är man i Ajaccio och inom tjugufyra i Bastia. Der köper eller hyr man en häst! Om man byr den, behöfver man ej betala derföre mer än fem francs om dagen; om man köper den, slipper man med hundrafemtio francs, i ett för allt. Må man icke skratta åt detta måttliga pris! Den hyrda eller köpta hästen åstadkommer, i likhet med den ryktbara gascognarhästen, hvilken hoppade från Pont-Neuf ned i Seiner, sådana saker, hvilka hvarken Prospero eller Nautilus skulle göra, dessa kaplöpningshjeltar på Chantilly och på Marsfältet. Han färdas fram på vägar, der Balmah sjelf skulle sätta jernkrampar, och öfver bryggor, der sjelfva Auriol skulle begära en balancerstång. Hvad den resande angår, så behöfver han blott tillsluta ögonen och lita djuret råda sig sjelft: faran angår honom icke. Oberäknadt att man, med denna häst, som går fram öfver allt, kan fårdas ett tjog mil om dagen, utan att han behöfver hvarken mat eller drick. Då och då, när man stannar för att beskåda ett gammalt slott, bygdt af någon förnäm herre, hjelten i och chefen för en feodaltradition, eller ock för att afteckna ett gammalt, af genuesarne uppbygdt torn, afbetar hästen en grästorfva, afskalar ett träd eller slickar en mossbeväxt klippa — det är allt hvad! han behöfver. Hvad nattqvarter för hvarje matt angår, är det ännu vida enklare. Den resande anländer