Danmark der utöfvat. Det var således ett krig,
hvars -motif gjorde Sverige föga heder... .
Räknom nu, hvad dessa 448 års beväpning
kostat; för två åa tre års verkligt behof! Hvil-
ket omätligt kspital håde icke svenska folket
under tiden ägt att disponera för produktiva
ändamål? Hvilket stort belopp af andlig kraft
bar ej blifvit bortspildt på den toma flärdenaf
en militärisk mekanism, hvarigenom vi också stå
nästan lägst på skalan bland alla Europas civi-
liserade nationer, hvad fredens yrken samt sam-
hällsorganisation och moralitet beträffar? Huru
rikt kunde ej detta land varit i denna stund,
om ej egentligen dårskapen, så långt manna-
minne räcker, suttit vid styret af våra företag
och bjudit till att förderfva hvad man kan kalla
vår inre menniska? — Antagom, om en annan
rigtning varit följd, att ett krig först uppstått
under Alexander med Ryssland, försvagadt till
bärsmeakt och finanser efter sina krig mot Na-
poleon och turkarne -- så skulle vårt land då
med 2 till 300 millioners kapitalkraft kunnat un-
derstödja Finland och hotat sjelfva Ryssland med
härjaing.
I stället att nöja oss med, såsom vi här of-
van antagit, hälften af denna ständiga försvars-
styrka, under fred, hafva våra regeringar illfä-
nats att underhålla hela styrkan — och deri-
genom bibehållit en hotande ställning till den
mindre grannstaten, Danmark, hvilken således
måst i sin politik misstro Sverige, och genom
ett äfven öfverdrifvet militärsystem å sin sida,
på Seland och i Norge, tvingat oss att länge vid-
hålla ett fästningssystem, som medförde behof-
vet af värfvade trupper. Man kan med full
rält antaga, att utom de olägenheter detta öf-
verdrifna beväpningssystem medfört för folkets
moralitet och politiska utveckling, har det o-
fantligt bindrat landets ekonomiska framsteg.
Måingen skall säga, att denna skildring är öf-
verdrifven. Man förmenar kanske, att hufvud-
styrkan af försvaret varit den indeldta armen
och båtsmanshållet; att denna del icke kostar
mycket; att den är i viss grad produktif; att
den genom allmänna arbeten bidragit till lan-
dets nytta, o. s. v. Att här ingå i en speciel
vederläggning af dessa inkast, skulle leda oss
nog långt. Vi vilje blott göra några frågor. —
Om icke indelningsverket funnits, med sin o-
rimlighet, att göra en viss jordrymd (hemman-
tal) skyldig att anskaffa och underhålla en när
som helst tjenstskyldig karl, med eller utan
häst, — skulle väl en ung, vild furste då kun-
nat begagna sig af detta arf från sin enväldige
fader, för att besinningslöst föra ett så mång-
årigt krig? Skulle det varit möjligt, att dessa
krigslidanden, om de icke ensamt träffat indi-
vider af den äfven förut mest nedtryckta sam-
hällsklassen, kunnat så länge fördragas? Skulle
det varit möjligt, att de rikare, de så kallade
bildade klasserna, i nära 20 år, utan deltagande
eller beslutsamhet skulle åsett landets ständigt
tilltagande förstörelse, dess söners förblödande
i de hufvudlösaste upptåg, derest ej indelnings-
verket kastat alla bördorna ytterst på allmozen?
Omöjligt! Och alltsedan denna tid, då indelta
soldaten, hänförd af de första årens segerrop,
fördjupade sig på andra sidan Östersjön i Ryss-
lands och Polens skogar och morss, lemnad
att der segra eller dö — talom upprigtigt! —
alltsedan, hvad slags krigiska företräden har
han väl sedan visat, framför den för krigstill-
fället utskrifne eller värfvade krigaren? Han
bar visat trohet — tapperhet! Ja väl — det
tillbör svensken i allmänhet, då fosterlandet
fordrar en uppoffring! Han har visat sedlighet,
måhända mera än ögonblickligt uppsatte trup-
per — men de som med så stora ord tala om
;krigsvana, om diseiplin;, om härdighet o.
5. v.: hvad hafva de att säga, då man vid sven-
ska armeens marcher ser dess efterliggare och
sjuke, hvaraf de hemsjuhe utgöra ett icke ringa
antal? Ar det väl indelningsverket, är det torp-
lifvet, är det några veckors årlig öfning, är det
legokontraktet med rothållaren, som gör mera
ill saken för det krigiska yrket, än andan och
hågen hos dessa medborgare, hvilka, då faran
zäller, fatta vapnen och lemna sina fädernehem,
för att med hela lifligheten af fria sinnen skynd-
samt lära sig krigskonstens enkla grunder och
skynda till ett raskt afgörande af frågan om
andets räddning och en ärofull fred. Verlds-
historien har visat helt annat; Sveriges historia
ifven. Till och med i anfallskrigen hafva frans-
männens nyutskrifna trupper, efter en kort öf-
ning, besegrat Österrikes och Preussens pedan-
tiskt disciplinerade, härar, och man bör kom-
ma ihåg huru fransmännen blefvo från alla håll
stverrumplade. Vi äre öfvertygade, att efter
några veckors förberedande öfning, efter mar-
chen mot fienden och under det allvar, som
ett. väntadt fälttåg ingifver, skall den nye solda-
en smart hafva hunnit samma färdighet, om ej
törre, än i allmänhet den indelta, som dess-
tom ofta af ålder och tungt arbete befinnes il:
ehofvets stund mindre tjenstbar.
Vore deremot den indelta armeen — omi:
nan nödvändigt vill hafva den beböfliga stam-
nen, indeldt — blott hälften tå stor, som den
ir, så kunde dess organisation medgifva betyd-
ig besparing och ändock blefve den fullt tillräck-
ig för att tjena såsom stam och insruktörer
ör beväringsmanskapet, hvilket, om på sätt vi
ntydt allmänna undervisningen rigtades till va-
jenbrukets inhemtande, icke behöfde mer öf-
ing än högst 40 till 42 dagar. Man hade då
ätt medel till en del utgifter för armeens
jenstbarhet, som nu säkert icke kunna tillvä-
abringas. .
Vi hafve här kommit att något fördjupa oss
Mmilitäriska detaljer; men det har varit nödigt
tt göra det, för att komma på bestämd fot
ned upplysaren i da dithörande kommande
unkterna. Att vissa vapen erfordra mera öf-
ing, längre tjenstetid, annan organisation, er-
änna vi — men deras styrka är ock icke så
tor. Hvad båtsmanshållet angår, anse vi detjs
elt och hållet böra ingå, och en blott enrolle-
ing till flottans tjenst, i fall af behof, införas.
Jen besparing, som derigenom vanns, kunde
ma LL PA
dt JM MR äm Då FRA NR mm het öm a eta kd br kr m—