Bornholm införa smuggelgods till en viss hamn på östra kusten, till bevis hvarpå öfverallt ofvannämnde handlingar företeddes och summorna inkasserades, tilldrog det sig, att sedan Per Nilsson återkommit till Norje, för att der njuta frukterne af sina bedrägerier, en skeppare från Wäby, Hoby socken, anlände dit i sistl. Nov., förande en skuta, med hvilken han skulle hemta korn ifrån skånska kusten till någon person i Ronneby. Per Nilsson lät af denne förhyra sig för resan, tillika med en annan yngling, Sven Larsson, äfven hemma i Norje. Efter att hafva i någon hamn i grannskapet af Cimbritshamn intagit lasten, 80 t:r korn, återvände skepparen, med desse begge ynglingarne ombord, emot Ronneby. Vid inloppet till köpingen, då skepparen befaller en manöver på skutan, stiger Per Nilsson fram till skepparen med det oförskämda förslaget att icke föra lasten till Ronneby, utan gå vidare österut och försälja den för egen räkning. Skepparen afvisar det nedriga anbudet och ropar till Sven Larsson: upp med rodret. Denne, som tyckte sig varsna grund, ropar tillbaka till skeppar ren: det bränner i fören! Då skepparen nu vänder sig om på ropet, säger angifvelsen, att Per Nilsson fattat en bössa och skjutit skepparen emellan skuldrorna, så att denne i ögonblicket nedföll som död, hvarefter Per Nilsson genast fattade uti honom och kastade honom öfver bord, efter hvilken rysvärda illbragd han stiger fram med lyfvad yxa emot Sven Larsson och hotar denne, som skälfde i alla leder, att förgöra honom, derest han ej med en gruflig ed, som Per Nilsson skall hafva för honom dikterat, lofvade att tiga med hvad han sett. Desse begge, obekante med sjön, styra på måfå in i en vik, der Sven Larsson, så fort han kommer så nära kusten, hoppar i land och springer sin väg af aila krafter. Per Nilsson fortsätter med en der förhyrd person kosan österut, säljer lasten under resan uppåt Kalmartrakten och återvänder med bytet till Norje. Sven Larsson, som under tiden plågats af oro öfver hvad han sett och förfarit i Per Nilssons sällskap, anger slutligen händelsen, då Per Nilsson, hittad på en höskulle, införes i häkte. Han lär under fräckhet neka till sitt brott och bjuder till att vältra skulden på Sven Larsson. Endast en ifrån barnaåren ingrodd dolskhet kan i någon mån förklara det oerhörda, att en så ung missdådares samvete uthärdar den grad af förhärdelse, att efter det med sådan öfverläggning föröfvade brottet, helt obekymradt, som om gerningen vore gömd och glömd, fortsätta resan, sälja lasten, bege sig hem och mena sig vara i full trygghet för alla efterspaningar, medan eit vittne till missgerningen lefver i grannskapet. En illbragd nästan utan exempel. (C. T.)