Bornholm införa smuggelgods till en viss hamn på
östra kusten, till bevis hvarpå öfverallt ofvannämnde
handlingar företeddes och summorna inkasserades,
tilldrog det sig, att sedan Per Nilsson återkommit
till Norje, för att der njuta frukterne af sina be-
drägerier, en skeppare från Wäby, Hoby socken,
anlände dit i sistl. Nov., förande en skuta, med
hvilken han skulle hemta korn ifrån skånska ku-
sten till någon person i Ronneby. Per Nilsson lät
af denne förhyra sig för resan, tillika med en an-
nan yngling, Sven Larsson, äfven hemma i Norje.
Efter att hafva i någon hamn i grannskapet af
Cimbritshamn intagit lasten, 80 t:r korn, återvände
skepparen, med desse begge ynglingarne ombord,
emot Ronneby. Vid inloppet till köpingen, då skep-
paren befaller en manöver på skutan, stiger Per
Nilsson fram till skepparen med det oförskämda för-
slaget att icke föra lasten till Ronneby, utan gå
vidare österut och försälja den för egen räkning.
Skepparen afvisar det nedriga anbudet och ropar
till Sven Larsson: upp med rodret. Denne, som
tyckte sig varsna grund, ropar tillbaka till skeppar
ren: det bränner i fören! Då skepparen nu vän-
der sig om på ropet, säger angifvelsen, att Per Nils-
son fattat en bössa och skjutit skepparen emellan
skuldrorna, så att denne i ögonblicket nedföll som
död, hvarefter Per Nilsson genast fattade uti ho-
nom och kastade honom öfver bord, efter hvilken
rysvärda illbragd han stiger fram med lyfvad yxa
emot Sven Larsson och hotar denne, som skälfde i
alla leder, att förgöra honom, derest han ej med en
gruflig ed, som Per Nilsson skall hafva för honom
dikterat, lofvade att tiga med hvad han sett. Desse
begge, obekante med sjön, styra på måfå in i en
vik, der Sven Larsson, så fort han kommer så nära
kusten, hoppar i land och springer sin väg af aila
krafter. Per Nilsson fortsätter med en der förhyrd
person kosan österut, säljer lasten under resan uppåt
Kalmartrakten och återvänder med bytet till Norje.
Sven Larsson, som under tiden plågats af oro öfver
hvad han sett och förfarit i Per Nilssons sällskap,
anger slutligen händelsen, då Per Nilsson, hittad på
en höskulle, införes i häkte. Han lär under fräck-
het neka till sitt brott och bjuder till att vältra
skulden på Sven Larsson.
Endast en ifrån barnaåren ingrodd dolskhet kan
i någon mån förklara det oerhörda, att en så ung
missdådares samvete uthärdar den grad af förhär-
delse, att efter det med sådan öfverläggning föröf-
vade brottet, helt obekymradt, som om gerningen
vore gömd och glömd, fortsätta resan, sälja lasten,
bege sig hem och mena sig vara i full trygghet
för alla efterspaningar, medan eit vittne till miss-
gerningen lefver i grannskapet. En illbragd nästan
utan exempel. (C. T.)