Biskop. Holmström förklarade, att han vidhöll
sina såsom ledamot af konstitutionsutskottet vid fö-
regående riksdag mot förslaget anförda betänklig-
heter, och upprepade några af de anmärkningar,
som föregående talare anfört.
Biskoparna Hallström och Nibelius likaså.
Doktor Reuterdahl var af samma åsigt, som nyss
Uppräknade trenne talare.
A!lven biskop Hedren ta:ade emot den kongl. pro-
Positionen.
Afslaget å den sålunda diskuterade punkten var
nära enhälligt.
Vid föredragningen af andra punkten i Konsti-
tutions-utskottets mem., om departementschefsembe-
tets förvaltning genom tillförordnad föredragande
då embetet är ledigt eller ordinarie departements-
chef är hindrad att det utöfva, samt om regerings-
ärendernas behandling när konungen går i fält
eller befinner sig på resor — upplyste herr erke-
biskopen, att hvad här föreslagits blifva lag, hittills
bade varit praxis. Förslaget lemmades väl icke utan
anmärkning, men Ståndet fann sig nödtvunget att
bifalla det, på det regeringen icke vid sina tillfäl-
len måtte befinna sig alldeles redlös, såsom biskop
Heurlin yttrade. I diskussionen deltogo biskopar-
ne Holmström och Hallström, prosten Lundblad,
doktor Broman och prosten Traneus.
Tredje punkten, om tillägg till Tryckfrihetsför-
ordningen, så att ansvar skulle följa för eftertryc-
kande af skrifter, till hvilka andra staters under-
såter ega förlagsrätt, diskuterades länge och väl.
Biskop Agardh, doktorerne Thomaånder och Sand-
berg, professor Grafström och prosten Stabeck upp-
trädde emot förslaget. För bifall dertill talade bi-
skoparne Hallström och Holmström, doktorerne
Reuterdshl och Gumezlius, prosten Forssell och
professor H. G. Lindgren. Propositionen på bi-
fall vann vid votering med 29 röster mot 26.
—— ———— —
— Red. har blifvit anmodad införa följande
ANFÖRANDE AF KOMMINISTER JANZON I
HÖGV. PRESTESTÅNDET EMOT BRÄNVINS-
BRANNINGEN:
Vördsamt Memorial!
Om man med en berömd rättslärd, jag vill min-
nas att det var Hobbes, definierar naturtillståndet
såsom ett allas krig med alla, så måste dess mot-
sats, ett kristligt samhälle, vara ett tillstånd af allas
fred med alla. Då i förra tillståndet menniskan
är sig sjelf nog, icke erkänner något fädernesland,
icke ens någon familj, utan såvida detta erkännande
instämmer med erkända egna fördelar; så äger hon
i det sednare ett fädernesland, en familj och tän-
ker sig sjelf endast i förening med dessa, liksom
sjömannen på hafvet i skeppets räddning söker sin
egen. Stenen, för att passa in i byggningen, måste
låta sig tuktas, de skarpa kanterna afhuggas för att
gemensamt med grannarne bilda en menniskoboning,
då han förut ökade höjden på ett stenrör, som tje-
made kanske till ett ormbo; så måste naturmenni-
skan, då hon inträder i samhället, låta det kantiga
afslipas; bon måste uppoffra sin falska frihet, som
både betingas och bindes af hatet, för att återfå
den sanna friheten, förklarad i kärleken: i ett allas
fred med alla. Det svaga och underlägsna skulle
icke utrotas utur, utan upptagas uti samhället, i
hvilket höga och låga, rika och fattiga, starka och
svaga hafva frid med hvarandra och den ena blifva
den andras fyllnad såsom lemmar i en lekamen.
Gifve vi akt på den riktning, industrien, under-
stödd af kulturen, i sednare tider tagit, fine vi,
att denna skall upphäfva satsen af en allas fred
med alla, och följaktligen undergräfva och upplösa
samhället. Stenarne i samhällsbyggnaden falla ifrån
hvarandra, för att åter blifva egoismens ormbo.
Penningen, som gifver städja åt snillet och veten-
skapen, anfaller genom machinen, ångkraften och
fabriksväsendet allt häftigare hemmet, inkräktar allt
mer på enskilda menniskokraftens område, der hus-
fadren fordom med ädel sjelfkänsla hade byggt sitt
bo och födde sitt hus. Af trefne arbetare skapa-
des proletärer i geometrisk progression, och barn-
hus, kurhus och räddningshus äro att anse såsom
lasaretter och sjukhus för i denna drabbning mellan
hus- och fabriksfliten blesserade.
Förderfligast af allt verkar bränvinet. Hela brän-
vinsväsendet förefaller mig som ett plundringståg
under freden: derföre vill det synas mig, som skulle
det ligga under Riksens Höglofl. Ständers värdighet
att sätta sig ned för att utarbeta operationsplan för
-ett så beskaffadt fälttåg. Bränvinsfaten, som sän-
das ut i landet, äro detta krigs artilleripark, som
Serveras af en skara krögare, den ingen räkna kan.
Kulan från kanonen gifver blott döden eller stym-
par en lem. Väl flyta äfven då makans och bar-
nens tårar, men milda och hoppfulla: döden förstö-
rer icke, han blott gömmer hjertats skatt, och blo-
dig skjorta för fäderneslandets försvar är krigarens
förnämsta prydnad och hederstecken. Spritdrycken,
kulan i glaset, han dräper det borgerliga lifvet förr
än det lekamliga: han unnar hvarken bjeltedöden
på ärans fält, eller martyrkronan på trons offeraltar;
utan blott brottslingens marter och qval i cellen,
på afrättsplatsen, eller de föga mildare qvalen af
makans och barnens tårar och verop öfver honom,
som bragt fattigdom, vanära och förtviflan öfver dem
1 verlden.
Hvarför bränner man bränvin? Man svarar: för
husbehof. I ordet husbehof,; eller behof för huset,
ligger den lögn, hvarpå hela bränneriväsendet huf-
vudsakligen hvilar. Behöfver väl huset bränvins-
supning? Har icke detta omstörtat fler hus än det
uppbyggt? Vittna icke både vetenskap och erfa-
renhet att bränvin icke blott är umbärligt, utan
-ock skadligt; att det lika med Japis infernalis, opium
och arsenik jemte andra Guds gåfvor, väl försvarar
sin plats i apoteket, men icke så i visthuset eller
dagliga dieten. När det kommit dit, fräter det
gerna bort allt annat, både kläder och föda, liksom
elden icke tål någon granne bredvid sig, för att
ensam herrska,
Men mången bränvinsproducent smakar sjelf icke
bränvin; hvarför bränner då han? Han bränner för
grannen. Detta torde vara fallet med de flesta brän-
vinsproducenter: de bränna för nästan. Men sker
väl detta af kärlek till nästan eller till hans pen-
ningar? Jag frestas verkligen att tro det sednare;
Ty blef väl nästans ställning så mycket förbättrad
som bränvinet honom kostade? Fick han i detta
full valuta för sina penningar? Hade det icke va-
rit fastmer en ren vinst för mången konsument, om
han betalat hvad han för bränvinet gaf, blott för