med denna faderliga mildhet, som alltid i hennes närvaro utgjorde hans ansigtes karaktersuttryck: följaktligen nalkades hon med sitt vanliga lugn, och böjde sig ned för sin far, som kysste hennes panna. Han gaf henne tecken att sätta sig, och visade henne ett öppet bref. Förundrad h2!raktade Vaninka först sin far och genomögnade så brefvet, hvilket innehöll underrättelsen, att den, som var ämnad till hennes man, hade blifvit dödad i en duell. Generalen gaf noga akt på den verkan brefvet skulle göra på hans dotter; då Vaninka tänkte på att hon åter var fri, öfverföllo henne så många olika tankar, så många smärtsamma minnen, så många skärande samvetsqval, at!, så mycket välde hon än hade öfver sig sjelf, kunde hon dock ej fullkomligt dölja sin rörelse. Generalen märkte det och tillskref det sin dotters kärlek, som han länge misstänkte henne hysa för den unge adjutanten. Allt, som sker, är det bästa, sade generalen, leende. Hur då, min far?, frågade Vaninka. Utan allt .tvifvel, fortfor generalen, hbar icke Feodor aflägsnat sig derföre, att ban älskade dig.n Jo, svarade den unga flickan. Nå väll sade generalen, ;nu kan han ju återkommal Vaninka förblef stum, med stirrande ögon och darrande läppar. Återkomma . . . . sade hon efter ett ögonblick. Utan tvifvel skall han återkomma! Endera äro vi bra olyckliga, fortfor leende generalen, peller ock skola vi väl af någon i huset få veta hvar Feodor finns. Underrätta dig derom, Vaninka! tala om för mig bans tillflyktsort, och jag åtager mig det öfriga. Ingen vet hvar Feodor är,, mwuwmlade Vaninka med dof stämma, ingen mer än Gud... ingen!