med denna faderliga mildhet, som alltid i hen-
nes närvaro utgjorde hans ansigtes karakters-
uttryck: följaktligen nalkades hon med sitt van-
liga lugn, och böjde sig ned för sin far, som
kysste hennes panna.
Han gaf henne tecken att sätta sig, och vi-
sade henne ett öppet bref. Förundrad h2!rak-
tade Vaninka först sin far och genomögnade så
brefvet, hvilket innehöll underrättelsen, att den,
som var ämnad till hennes man, hade blifvit
dödad i en duell.
Generalen gaf noga akt på den verkan bref-
vet skulle göra på hans dotter; då Vaninka
tänkte på att hon åter var fri, öfverföllo henne
så många olika tankar, så många smärtsamma
minnen, så många skärande samvetsqval, at!,
så mycket välde hon än hade öfver sig sjelf,
kunde hon dock ej fullkomligt dölja sin rö-
relse. Generalen märkte det och tillskref det
sin dotters kärlek, som han länge misstänkte
henne hysa för den unge adjutanten.
Allt, som sker, är det bästa, sade genera-
len, leende.
Hur då, min far?, frågade Vaninka.
Utan allt .tvifvel, fortfor generalen, hbar
icke Feodor aflägsnat sig derföre, att ban äl-
skade dig.n
Jo, svarade den unga flickan.
Nå väll sade generalen, ;nu kan han ju
återkommal
Vaninka förblef stum, med stirrande ögon
och darrande läppar.
Återkomma . . . . sade hon efter ett ögonblick.
Utan tvifvel skall han återkomma! Endera
äro vi bra olyckliga, fortfor leende generalen,
peller ock skola vi väl af någon i huset få veta
hvar Feodor finns. Underrätta dig derom, Va-
ninka! tala om för mig bans tillflyktsort, och
jag åtager mig det öfriga.
Ingen vet hvar Feodor är,, mwuwmlade Vaninka
med dof stämma, ingen mer än Gud... ingen!