Äfven i denna propositionen icke ett ord omj kostnaderne, hvilka dock blifva ganska betydliga. Etablissementet vid nya varfvet, endast omkring 30 år gammalt, kostade så oerhörda summor, att en hög terson blef, vid ett besök der, förundrad att icke finna alla byggnaderne förgylda. Nu för tiden skulle det måhända icke blifva lika dyrt att bygga; men om förläggandet af stationen till nya varfvet var eti misstag och ett dyrt misstag, så är det alliför färskt, att man kan förtänka Ständerne, det de vilja blifva riktigt upplyste och ötvertygade om, att icke ett sådant möjligen är å hane nu igen, samt att de vilja få åtminstone en aning om kostnaderne och hvarifrån dessa skola tagas. Riktigt anmärker förf. till ofvannämnde uppsats, att man väl talar om, att besparingar kunna göras i ett och annat, t. ex. civilpersonalens antal, när förflyttningen skett till Marstrand, men man talar icke om, att desamma kunna ske redan nu. Det är många år, sedan vi, för vår del, öfvertygade genom ett mer än tvåårigt vistande på stället och tillfälle att taga reda på ella detaljer, snmåiärkte, att, så som det nu är stäldt, kostar hvarje hammarslag på en af stationens kanonslupar mer än tiofaldigt mot ett dylikt på de privata grannvarfven. V: hafva dermed icke velat säga, att der hushållas sämre än på andra ställen, men det är så stäldt, och så är det stäldt äfven på andra ställen. Efter försök till afhbjelpande häraf letar man förgäfves i de nya förslsgen.n — Tidning för Södermanland, et litet blad och som sällan yttrar sig i politiken, gör det likväl vanligen när sådant sker med stor nätthet och klarhet i tankar samt en mindre vanlig förmåga att resumera det vigtigaste af ämnet. En sådan artikel förekom äfven nyligen öfver den allmänna ställningen för dagen, hvilken vi här tillåte oss att reproducera: Då man ser tillbaka på det tilländagångna året, finner man, bland annat, att sinnesstämningen i det allmänna vid slutet deraf undergick en total förändring. Vid årets början var tron på regeringens goda vilja att genomföra äfven politiska reformer endast vacklande hos en minoritet; var tron på dess goda vilja och äfven förmåga att genomföra administrativa förbättringar allmän. En styrelse, som haft ett bestämdt syfte, skulle, i skydd af denna gynnsamma stämning, hafva intagit en positiv ställning; vår styrelse måtte ej haft det, ty bon fortfor att ömsevis söka tillfredsställa de båda hufvudpartier, hvilka framstå inom hvarje konstitutionellt land. Att samtidigt förnöja tvänne motsatser har dock i alla tider visat sig vara en omöjlighet och blef det äfven nu. Den konservativa eller rättare aristokratiska sidan, mera sårad än skadad af regeringens sanktion på den lika arfsrätten för adeln, förblef kall, då en fullkomlig återgång icke inträffade; den liberala sidan svalnade i hängifvenhet i samma mån hon såg de af styrelsen ingifna förhoppningar blekna. Slutet afrepresentations-kommitttens öfverläggningar tvingade omsider regeringen att lemna sin för allmänheten tvetydiga ställning. Ett jemkningsförslag ifrågasattes och saknade ej utsigt att gå igenom. Då uppträder regeringens förklarade representant i kommittten, Konungens förste rådgifvare, och lägger genom åtskilliga invändningar ett hinder derför. Ministern får qvarsitta och regeringen, sålunda gillande bans åtgörande, inleder derigenom allmänheten på den förmodan, att hon icke vill det politiska framåtskridandet. De liberales missbelåtenhet ger sig imedlertid föga luft, så väl af tacksamhet för en och annan tidigare regeringsbandling, som af det ännu återstående hopp, att den stundande riksdagen skall tillföra nationen administrativa förslag, ledande till förenkling i förvaltningen och, om icke till minskning i, åtminstone till befrielse från ökade statsutgifter. Men motsatsen inträffar, en budget, fullkomligt liknande gamla systemets, framlägges, och riksståndens liberale, bekante med förhållandena inom landet och allmänna opinionens beskaffenhet till följe af representationsfrågans bebandling och beslutet rörande Gamleby mötet, tvingas att öppet uppträda mot de stora anslagsfordringarne. Styrelsen, som nu bordt länka sig efter, för att stilla den storm hon sjelf uppkallat, lät tvärtom sin justitieminister förklara, att af slag på en eller flera af anslagspropositionerna ej skulle rubba systemet. Genom denna förklaring flyttade hon sig, äfven till det yttre, dit der allmänna rösten redan hade anat henne, till den konservativa sidan, och schismen med de liberale, som Iförut hänförde sig till endast politiska ärenden, öfvergick nu till en allmän. Denna schism är derjemte så allvarsam, att dess betvingande troligen icke låter göra sig med mindre, än att de mest konservative bland rådgifvarne lemna rum för nya laf liberal färg; ett steg, bhvartill det dock är fara värdt att regeringen i det längsta icke beqvämar sig. Forskar man efter anledningarne till regeringens öfvergång från liberala till konservativa tendenser. j tycker man sig återfinna dem, dels i rådgifvarnes svaghet för gamla idder och obekantskap med ställningen i landet, dels i den liberala pressens min. dre positiva uppträdande. Härifrån sökte väl Af tonbladet och några få landsortstidningar, vid slu tet af år 1846, att frigöra sig; men varningsorder I möttes med ett så allmänt ogillande från den öfriga i delen af den liberala pressen, att deras kraft för lamades. Man borde ännu hoppas, yttrades det ehuru, i politiskt hänseende, det visat sig verk sammare att oaflåtet yrka. — Norrlands-Posten har fått sig en korre spondent från Stockholm, som tyckes lofva er god penra och riktiga tankar. My HERR KOLTHOFFS SOIREE. I en tid, då den musikaliska allmänhetens unnmärksarm het nästan uteslutande vändt sig åt