och om er far skulle neka, visste j g icke att
ni delade min smärta ?
Jo; men så blir det icke, hoppas jag, sade
Vaninka, i det hin räckte honom handen,
hvilken han eldigt kysste; således hopp och
modl
Och Vaninka gick ut och lemnade, så qvin-
na hon än var, den unge cfficeren hundra gån-
ger mer darrande och rörd än hon sjelf.
Samma d g anhöll Feodor om ett samtal med
generalen. Generalen mottog sin adjutsn, som
alltid, med ett öppet och leende ansigte, men,
vid de första orden Feodor uttalte, förmörka-
des det. Likväl vid beskrifningen af den sarn3,
beständiga och passionerade kärlek Feodor hy-
ste för hans dotter, när han hade sagt honom,
att denna kärlek hed varit driffjädern til alla
hans äroful.a bregder, räckte generalen honom
sin hand, och sade, nästan Ikså rörd, som han
sjelf, att under hans frånvaro, okunnig oz den
kärlek han närde, och hvaraf han ej sett min-
sta spår hos Vaninka, hade hen, på kejsarens
til!sägelse, gifvit sitt löfte åt geheimerådets son.
Det enda generalen hide begärt, var att) skilja
sig vid sin dotter, ionan hon hada fyllt ader-
ton år: Vaninka hade blott fem rmåsader att
vara q7ar i det fadexliga hemme.
Härjå var ingenting att invända: i Rysstand
är kejsarens örskan en befallning cch i swmma
ögonb!ick den är uttalad, tänker ingen på ati
motsäga der.
Likvisst hade denna vägran gifvit en rådan
stämpel af fö tviflan åt den unge mannens an-
lete, alt generaler, rörd af denna tysta och
undergifna smärta, räckte honom sin famn. Feo