år? Kejsaren kan dö, den man ämnar till min
make, kan dö, min far sjelf, Gud bevare ho-
nom! min far sjelf kan döls
Men om man tvingar er?
Om man tvingar mig!, afbröt Vaninka och
en häftig rodnad uppsteg för ett ögonblick på
hennes kinder, och hvem skulle väl kunna
tvinga mig? Min far älskar mig dertill för ömt;
kejsaren har för mycket bekymmer inom sin
egen familj, för att sprida sorger i andras: dess-
utom återsår mig altid en tillflykt: Newaflo-
den flyter tre hundrade steg härifrån, och dess
vatten är djupt.n
Feodor uppgaf ett rop; ty på den rynkade
pannan och de hopknäpta läpparna lig tydligt
tt sådant uttryck af beslutsamhet, att han fat-
tade möjlighetan af att väl kunna krossa, men
icke att böja detta barn.
Feodors bjerta öfverensstämde för mycket
med den plan Vaninka hade föreslagit, för att,
sedan hans mvändningar voro förkastade, han
sku!le söka uppställa nya. Hade han dessutom
haft mod dertill, :å hade det löfte Vaninka gif-
vit honom, att hemlgt godtgöra den förställ-
ning, han var nödsakad att öppet ålägga Sig,
öfvervunnit hans sista skrup!er. För öfrigt ut-
öv.de Vaninka genom sin bestämda karakter,
cch sin dermed. öfverensstämmande uppfostran,
ett oinskränkt välde öfver allt som omgaf henne.
Feodor biföll således allt hv:d hon af ho-
nom fordrade, och den unga flicxans kärlek
blott ökades af hans besegrade vilja och hen-
nes tillfredsställda högmod.
1
fe (Forts. följer.)