TLJ VAS FAM VI TE Vete i
INSE EN R
PARLAMENTARISKT STYRELSESÄTT
ELLER ICKE?
Tidningen Tiden bar under de föregåend?
lagarna baft en ling resonnerande artikel emot
Dagligt Allehanda, kallad Herr Elof Lindman
och den parlamentariska styrelsen. Vi förbigå
den hätskhet, som deruti uppenbarar sig mot
den nye förläggaren af D. A. personligen; men
hvad som förtj: ar anmärkas, är att Tiden i
denna artikel helt och hållet bekräftar hvad vi
ett par gånger hafva framställt angående de kon-
servatives åsigt af det konstitutionella förhål-
lar.det här i landet.
Under åberopande af de SS i regeringsfor-
men, hvarest det omtalas att konungen allena
styrer riket och att han ensam fat:ar besluten
m. m., grundar Tiden på den bokstafliga tyd-
ningen af dessa lagbud följande satser:
4:o Att Sverge icke, enligt gällande grund-
lagar, har ett parlamentariskt regeringssätt, och
2:o Att Sverge likväl är ett konstitutionelt
simhälle.
Låtom oss nu se, hvilka resultater skola
uppstå, om man, såsom vi en gång förut po-
nerat, antager hela denna tydning och förut-
sätter att den äfven vidhålles af konungen.
Att Sver,ge icke har något parlamentariskt
styrelsesätt kan naturligtvis icke betyda an-
nat, än att;konungen icke i följd af grundlagens
bokstaf eller anda eger någon förbindelse att
rätta sitt system efter de hufvudprinciper, som
gilva sig tillkänna hos majoriteten af, nationen
och dess valda representanter, samt att för sådant
ändamål omgilva sig med en konselj, som repre-
senmterar dessa principer, och åt denna öfver-
lemna det bufvudsakliga utförandet af, likasom
ansvaret för systemet.
Vi medgifve gerna, att Sverige, äfven utan
antagande 2f en sådan förbindelse, d. Vv. s. un-
der bibebålisnde af allenastyrandet, ändock kan
kallas cch är en konstitutionell stat, så till
vida, som konungens vilja är inskränkt genom
rådgifvarnes rätt att vägra konirasignation af
beslut, som bokstafligen strida emot grundla-
gen, och dessutom genom konstitutions-utskot-
tets granskningsrätt af protokollerna, jemte
ständernas rätt alt anmäla rådgifvarne till ent-
ledigande.
Men här kommer den andra sidan af frågan.
Om allmänna tänkesättet och det liberala par-
tiet inom representationen skulle finna, att ko-
rungen ej vill antaga ett parlamentariskt sty-
relsesätt i den nyss anförda meningen, och (erfa-
renheten emeilertid visat, att den omtalta an-
svarigheten, äfvensom möjligheten att erhålla
en minis erförä dring i majoritetens anda, är
förvandlad till en nullitet i följd af formerna
och ståndssplittringen, som förhindrar enhet i
riksförsamlingens beslut, är det väl derföre
troligt, att nationen och de sånd, som repre-
sentera majoriteten, komma att helt beskedligt
låta sig nöja dermed, eller är det ej snarare
sannolikt, alt de se sig om efter någon annan
utväg, att genom moraliskt tvång söka vinna
samma ändamål, när sådant bvarken skedde
genom ett frivilligt antagande å högre ort af
den parlamentariska principen för styrelsen,
eller genom en formlig begäran från ständernas
sida om opopulära ministrars aflägsnande och
konungens bifall dertill samt andras antagande i
majoritetens anda? Troligen blef det sednare
fallet.
Hvilken är då denna utväg? Jo, att borgare- och
bondestånden begagna sin rätt att vägra anslag.
Vi hafve redan långt för detta påpekat en så-
dan kritisk ställning; men då man lärer med
hvarje dsg man lefver, och representanterna af
dessa stånd mer och mer börja inse, att det
vore oklokt att förneka sådana statsanslag, som
böra till det nödvändigaste af statsbestyrets
gång, så skola de i stället och med mera skäl
lvända sin uppmärksamhet på nedsättning dels
af alla sådana utgiftstitlar, som kunna anses ut-
göra förtroendevota, för att dermed utmärka att
Iständerna ej hafva förtroende för systemet,
Idels af sådana, som tillhöra bofvets och kunga-
dömets egentliga agremanger eller statslyxen,
såsom apanager,anslag för utländska beskickningar
Im. m. Om regeringen då äfven kan disponera
Itvå stånd, så kommer den alltid i nödvändighet
att till de ifrågavarande medlens erhållande
anlita förstärkta statsutskottets machineri, in-
sätta allt flera landshöfdingar eller andra amo-
vibla embetsmän i sjelfva statsutskottet eo. s. v.
Toch sedan, allt efter olika voteringsresultater,
antingen blifva utan, eller, om; ock penningarna
erhållas genom den förseglade sedeln, stå inför
nationen i den dagern, att regeringen begagnar
löntagareintresset eller sina omedelbara verk-
tyg att votera nationens skatter. Detta ginge san-
nolikt an för en tid, men komme åtrainstone
icke att bidraga till en ökad popularitet, utan
tvertom skulle missnöjet vex2, och opinionen an-
taga en större intensitet emot regeringen. Utan
att förespegla några ytterligheter såsom direkt
följd häraf, kan man likväl nogsamt inse, att
en så opopulär ställning kan medföra tusen obe-
Ihag. Man bör ibågkomma, att vi icke längre
befinna oss i de menlösa dagarna, då Wetter-
stedtska fraser voro allsmäktiga. All riksdags-
Itaktik är ock nu mera genomskinlig.
Se der i korthet de sannolika följderna af det