begärda, samt resonnemanger till förmån förl!
den kungliga propositionen. De äro i flere fall l
af interesse och skola tvifvelsutan läsas med l.
uppmärksamhet. Skada blott, att författaren,
bvad anslagen till försvarsverket beträffar, skämt .
bort sin sak ej obetydligt i ingressen, derige-l:
nom att han gått omkring det som utgjort huf-:
vudföremålet för meningsatriderna, men der-l
emot litasom påpekat det saker varit föremåll:
för, klander, hvidka aldrig varit det.
Äfven synes det hafva varit öfverflödigt, atts
begynna med att tala om nödrop, beskärmelser l!
och orättvist uppfattande, samt ait man bordt
pröfva och framlägga sina motskäl. Denna
pröfning har ju ännu ej kunnat medhinnas än-
da till slut, -men den föregår alla dagar i
Statsutskoitet; och om ett eller annat utrop at
förundran på förband hörts ifrån representan-
ternes och pressens sida, så hade väl vederbö-
rande ej haft skäl att taga det så ömt, då del!
icke voro ckunnige om de önskningar, som hos !
föregående ständer blifvit framställda om nå-
gon besparing just inom de delar af statsverket,
för hvilka ökade anslag nu äskas.
Såsom ett bevis på det nyssnämnda yttran-
det, att vederbörande kringgått hufvudfrågan ij
meningsstriden, tillåte vi oss att exempelvis ci-
tera följande stycke på andra spalten af arti
keln om landtförsvaret:
bSverige eger för sitt försvar den stående armäen,
den indelta, jemte 8 värfvade (3 infanteri-, 2 ka-
valleri- och 3 artilleri-) regementen, samt den under
fem års tid vapenpligtiga befolkningen.
Att grunda landets försvar ensamt på stående ar-
mån, vore oklokt, ty, ehvad företräde en mindre
och väl öfvad här har framför en sämre bildad
större, så vore denna krigshär likväl alldeles otill-
räcklig. Och i alla fall skulle, under ett krig, dess
förluster med svårighet kunna ersättas, emedan in-
gen vore skyldig att ingå i ledet.
Man hade således att välja emellan tvenne syste-
mer. Antingen att bibehålla den stående armen
såsom en kärna och stam för den vapenpligtiga
befolkningen eller beväringen — eller ock att, ilik-
het med de fiesta andra Europeiska stater, ensamt
grunda försvaret på beväringen, på så sätt nemli-
gen, att en del, vissa årsklasser af denna beväring,
utgör en stående armd, som i alla fall aldrig kan
undvikas, hvilken ligger flera eller färre år i gar-
nison, för att hafva ständig öfning — samt den
öfriga delen, åe följande klasserna af bevärlngen,
som är hemförlofvad.
I valet mellan dessa tvenne har Konungen be-
stämt sig för det förra systemet. Det föranleder
inga rubbningar i våra förhållanden. Indelta armån,
som utgör större delen af vår stående här, är genom
sina goda egenskaper, sin nationala beskaffenhet,
väl egnad till stam för landets bevärings-ungdom.
Landet och menigheten äro sedan snart 200 år vande
vid indelta armån. Den har visserligen den olä-
genhet, att manskapet nödgas tjena nog länge, men
allting har brister, och man får här i verlden vara
nöjd, så snart fördelar öfverväga olägenheter. —
Skulle landets försvar ensamt grundas på beväring,
så måste någon större del deraf, minst ell års klass,
bafva cen långvarig öfning, för att blifva en duglig
stam, och om denna öfning också icke behöfde blif-
va lika långvarig, som öfverallt utrikes, der den går
till åratal, så kunde den likväl icke undgå blifva
så lång, att den skulle kännas som en hårdt tryc-
kande börda, saken mottagas med knot och miss-
röje, isynnerhet af Bondeståndet, som denna börda
närmast träffar, och som redan vid beväringssyste-
mets införande, i dess nuvarande så högst lindriga
form, var nära att neka det sitt bifall. Erfarenhe-
ten har också visat, att beväringssystemet, äfven
der det ensamt utgör armåön, blifvit infördt under
eller straxt efter stora nationalfaror, då folket varit
villigare att underkasta sig stora personliga uppoffrin-
gar, än det vanligen är efter ett länge åtnjutet freds-
lugn.
Konungen antog således planen för ståerde armen
utgörande stam för beväringen, hvilken plan visser-
ligen icke är ny, emedan den länge varit afsedd,
ehuru aldrig förr tillbörligen ordnad.
Skulle man ru icke tro, när man läser detta,
att de olika meningarna om försvarsverket
gått ut på de tvänne motsatta alternativerna:
det ena, att landet borde försvaras endast med
len stående arme; det andra, att det borde ske
med endast beväring? Ifrån denna heqvämt
lantagna premiss hemtar förf. sedan ett försvar
för Regeringen deruti, att den beslutit sig för
lantagandet af ett blandadt system af en ståen-
de stam jemte beväring.
Nu är det likväl allmänt bekant, att ingen af
dem, som förmenas ,upphäfva nödrop och be-
skärmelser,, någonsin ifrågasatt ett annat sy-
stem än det blandade, och man kan tryggt
säga, att om artikelförfattaren ensam är okun-
nig derom, så lönar det icke heller mödan,
att han skrifver upplysningar, öfver an-
märkningarna. Men det är verkligen svårt att
antaga något snnat, än att han här låtsat igno-
rera något, som han ganska väl känt, endast
för att ej behöfva utlåita sig öfver hufvudpunk-
ten af striden, som är den: huruvida icke den
stående armåeen skulle kunna inskränkas,; i syn-
nerhet hvad lyxen och paraden beträffar, utan
lvåda för rikets sjelfbestånd, emedan deremot
beväringen då i större förhållande kunde ökas,
och dessutom genom den sålunda uppkomna
besparingen utvägar Jemnas till andra mera
produktiva ändamål. Vi torde väl, ur sistnäm-
da synpunkt, återkomma utförligare till arti-
keln.:
En annan anmärkning, som äfven kan göras
i förbigående är, att man af upplysningarpanx
I ser, att de extra anslagen till försvarsverket icke
allenast uppgå till samma, utan högre belopp för
försvarstitlarna än vid förra riksdag. Man kap
Ihärvid ej undgå erinra sig, hurusom dessa ex-
tra anslag ifrån början tillkommo, d. v. s. be-
lgärdes under serskild rubrik under konung Carl
Eos ; VF
Av oa
Å
f Johans regering, på det den ordinarie staten ej
-Iskulle skyllra med betydligt större summor den
ena riksdsgen än den andra; men att de första
gångerna, då detta begärdes, förutsattes det, att
det afsågo tillfälliga behof för en gång, hvilka
sedermera, när det nödiga för materiellen dy-
TH Er Je FE