Istake med en svart söndrig ljussax. Bredvic
bordet stod en staffli, hvarpå en balffirdig tafla
var vänd upp och ned; en gitarr hängde öfver
densamma; framför den stod en mannequin
uppställd på ett hattfodral, han sänkte sorgligt
I hafvudet och sträckte ut sin knotiga hand,
hvars pekfinger visade på en trasig väst, som
hängde på nedersta slåen af stafflien; den an-
dra handen låg på hans bröst, hvilket drape-
rades af ett grått bombasins-förkläde hvarpå
ännu ett bind satt qvar och hängde utåt
ryggen.
I ett annat hörn stod en hög med ramar
och flere rullar af spaktlad väf. Ena gammal
rottingssoffa, hvarpå man dock ej kunde sitta
emedan sitsen var lös !och vid minsta beröring
föll i golfvet, slutade möbleringen. Alla väg-
gar voro fulla af gravyrer, utkast till taflor och
nakna figurer i alla möjliga ställningar ritade
med krita, hvilket allt antydde att här resi-
derade en artist, och denne var just densam-
ma som nu som bäst njöt värmen från de fem
funna vedträden.
Som han der satt i en dålig rock af tyg
och utan väst, erbjöd uan en bild af en sorg-
lös och tanklös nöd.
Det klara och vackra ansigtet, något blekt
och magert, hade dock en anstrykning af
glädje och lugn, som vid en blick på hans
otrefliga och torftiga omgifning föreföll högst
besynnerlig.
Han hade stuckit händerna djupt ned i fic-
korna och sträckt ut benen, hans klara ögon
sågo tanklöst in i elden, och ett friskt leende
öppnade hans läppar och visade de starka och
hvita tänderna, som säkert rätt sällan hade nå-
on Sysselsättning; det tjocka ljushruna håret
föll vårdslöst ned i pannan, hvarpå intet enda
veck antydde någon reflexion öfver hans belä-
3enhet.
Så har jag då gifvit bort min alldrasista
slant, skrattade han, men hvad fan skulle
ag med två styfver när jag inte hade meral
aud vet hvar iag skall Jå mat i morgon —
och ved sedan, — det der minsann ser rätt!
bekymmersamt ut, men det blir väl någon råd.
;ch han hvisslade en glad melodi ur Postiljon
rån Lonjumeau. j
Louise! afbröt han sig sjelf, Lon skulle
äkert bjelpa mig, den söta flickan, om — ja, :
im hon hade något sjelf; men nu tycker jag:
tt söta faster kan vara borta; den välsignade :
äringen gör då Gudilof beständiga visiter —!