Åh ja visst, men det drar sig nog fram
Ja, men nog vore det roligare att vara ri
ändåp.
Gud vet, jag tycker det är roligt som de
är, jag försörjer mig bra och är nöjdx.
Visserligen, men ser du vi kunna aldri;
gifta Oss.
Ah, hvad skola vi gifta oss för? Det ä
bara tråkigt; nej, nu äro vi oberoende af hvar
andra och älska hvarandra dubbelt. Vise hvar
andra när vi önska, och gå ifrån hvarandr:
när vi vilja. Då finge vi bara bekymmel
och dessa bekymmer skulle skrämma bort vå
kärlek, och när kärleken vore borta, så måste
vi likväl vara tillsammans till dess vi inte
kunde tåla hvarandra mery,
Du talar då så dumt, utfor Carl med hälf-
tighet; ;den högsta sällheten är väl att få vara till-
sammans; om du såg mitt usla kyff? der nere,
skulle du inse att jag är rätt beklagansvärdn.
Nu är det du som talar dumt, svarade
flickan små:krattande, vhar jag väl mer än du?
och mitt Illa rum är ändå så trefligt tycker
jag, hvem hindrar dig att hafva ditt likaså?
Ar ditt rum otrefligt, så är du en slarf,, och
vårdar dig icke om det, och då skulle du
snart göra min lilla kammare likadan, om !den
vore gemensam och du finge bebo denx.
Nej min ungs, då skulle båda bli trefliga i
stället.
Jo visst, det skall man tro; nej, tala aldrig
om det der tråkiga giftas, då blifva vi bara
oense, en profbit på hvad det skulle blifva
för verkligadt ; låt oss vara glada och nöjda, gör
din kammare snygg och håll den sedan sådan,
så skall jag en gång gå ned och se på den.
Det är visst värdt, svarade den unga man-
nen bittert, det otäcka nästet!a
Jag hör på allt detta att du är en stackare,
och se der ett bevis för mitt påstående. Du
har fel, — kanske rätt många, — men jag vet
2j derom, och behöfver inte veta det, och der-
öre älskar jag dig och är lycklig; likaså du
ned mig; men låt oss blott biifva gifta, och
vå en enda vecka skulle jag se dina svaghe-
er och du mina, och vi skulle båda bli miss-
öjdar.
Nå så låt oss tiga då ef.er du så villn,
tertog älskaren förargad, ,jag skall låta dig
ara oberoende, efter du fruktar så mycket att
lela min fattigdom, men finner dig så väl i
lin egen.n