alldeles som jag, — skrattade han och rest
sig upp, sköt spjället om de halfslocknade ko.
len cch gick ut i det han tilldelade den arme
mannekinen ett slag, som vände hans hufvud
bakfram.
När han var utom dörren, vände han sig åt
sidan och sprang lätt en trappa högre upp och
stannade utanför en dörr.
Ljus lyste genom springan och en ren frisk
röst hördes sjunga samma melodi som den un-
ga artisten nyss hvisslat. Sakta öppnade han
dörren.
Det var ett mycket litet och lågt rum, men
snyggt och nätt. En gammal randig shawl,
förvandlad till rullgardin, täckte fönstret och
ett musslinsförkläde med spetsar prydde det.
I en liten mjuk soffa med urblekt öfverdrag,
framför ett rundt bord betäckt med tyg, spet-
sar och band, satt en ung flicka; hennes tarfli-
ga och nstta drägt visade ungdomliga, välbil-
dade och vackra former, och ett täckt ansigte,
hvarifrån samvetsfrid och barnsligt lugn strå-
lade ur ett par rena blå ögon, var sänkt öfver
hennes arbete.
Sakta smög sig den inträdande fram till
renne och föll på knä på mattan vid hennes
ötter.
Åh, du skrämde mig, Carl, sade den öf-
verraskade flickan, shur har du kunnat komma
å tyst, jag hörde dig ju nyss hvissla der nere
vå ditt rump.
Jo, ser du, min söta flicka, jag trodde att
aster var här och derföre gick jag så tystn.
Nå, om också så hade varit, så hade det
äl ej varit farligt; faster vet att vi hålla af
varandra, och vi måtte väl inte göra något
hennes frånvaro, som vi behöfva vara räd-
la förn.
Ah nej, men hon är så tråkig, och jag mår
la när jag har tråkigtn.
Ja, nog är hon tråkig, det håller jag med
m, skrattade flickan, smen hon är så be-
kedlig.
Vet du hvad jag suttit och tänkt på iqväll,?
föll Carl lifligt.
Nej men så sätt dig då här bredvid mig, dul
öter dina kläder med att ligga så der, afbrött
on; nå hvad har du då tänkt ? 1
Carl reste sig upp och satte sig i soffan, tog
n värdinna om lifvet och lade hennes hufvud l:
rot sitt bröst. Jol svarade han, pjag tycker :
tt vi äro mycket fattiga, och det är mycketl
råkigtp. Å