SYFTNINGEN MED SÖNDRINGSFÖRBUNDET,
belyst från England.
Genom sina krigares mod och sina statsmäns
visdom har Schweiz undgått den yttersta våda;
och det är en heder för lord Palmerston, att
hafva i sin mån bidragit dertill. Hade Oster-
rike och Frankrike lyckats i sina gemensamma
försök att göra de jesuitväldet underlagda kan-
tonerna oberoende af edsförbundsdagen och 0o-
tillgängliga för de mera frisinnade orternas sin-
nesstämning och inflytande, så skulle följden
hafva blifvit en styckning af Schweiz emellan
de detsamma omgifvande monarkierna, liknande
Polens styckning under förra århundradet.
Hrad särskildt beträffar söndrings-förbunds-
kantonerna, så skulle ce blifvit uteslutande öster-
rikiska, till anda och företag, samt ledda och
understödda genom rådslag och vapen ifrån
Wien. En så fullständig brytning inom det
gamla edsförbundet skulle snart hafva bragtde
frisinnade till förtviflan; denna skulle utbrustit
i våldsamheter, och med Österrikes tillåtelse
skulle Frankrike då hafva mintervenerat till
ordningens återställande i Bern, Waadt och
Geneve. De frisinnade i dessa kantoner skulle
blifvit handterade likt Spaniens exaltados: blif-
vit skjutna, landsförvista eller utplundrade, och
sydvestra Schweiz förvandlats till ett franskt
departement; medan Preussen hållits skadeslöst
genom fullständig absolutism öfver sitt schwei-
ziska hertigdöme, den nuvarande kantonen Neuf-
chatel.
Ingen, för freden i Europa och för Schweiz
äfventyrligare plan än denna, skulle kunna upp-
tänkas. Hvar och en, som närmare känner
Frankrike, vet äfven, att när heldst en styrelse
eller ett parti derstädes bringar någonting till
ytterlighet i en gifven riktning, man kan vara
viss om en förfärlig motverkan i den motsatta
riktningen. Det har behagat Guizot att blifva
erkekatolsk, att göra munkarnes och hierarkiens
sak, in- och utrikes, till sin egen; och att, fastän
protestant, öfvertaga påfven Hildebrands roll
med en sådan ifver, att sjelfva furst Metternich
synes fördragsam och anspråkslös vid jemförel-
sen.
Den hvälfning, som åsyftedes med Schweiz,
har imedlertid nu blifvit lyckligen förebygd;
edsförbundsdagen har segrat. — Hufvudsaken
är nu ett rättvist och klokt bruk af segern; att
framförallt intet öfvertag af någondera trosbe-
kännelsen måtte äga rum — lika litet af pro-
testantismen öfver katolicismen, som tvärtom.
Bland de tre kantoner, som enligt edsförbundet
äro förorter, i Schweiz och mellan hvilka eds-
förbundets styrelse, i enlighet med förbundet,
omvexlar, hyllar Luzern ensamt den katolska
trosbekännelsen, hvaremot de begge andra, Bern
och Zärich, tillhöra protestantismen; det är
derföre lika nödvändigt, att Luzerns katolicism
icke mer förföljes, som det förut var nödvän-
digt, att icke tillåta denna förorts katolksa l1e-
dire följa jesuiternas rådslag till protestantis-
mens förföljande.
Det nyss afslutade kriget har imedlertid up-
penbarat ett godt vilkor för freden äfven i re-
ligiöst hänseende; den fullkomliga frånvaron af
all fanatism vid söndringsförbundets försvars-
krig har upplyst, att när de katolska orternas
invånare äro öfverlåtna åt sig sjelfva, och icke
uppretas genom maktlystna prelater, så kunna
de fördraga protestanter lika väl, som prote-
stanterna kunna fördraga katoliker. Luzernarne
insågo snart att kriget icke gällde deras religior
och deras altaren; och detta deras förtroende
bör, som man boppas, blifva mött med samma
förtroende från andra sidan.