SYFTNINGEN MED SÖNDRINGSFÖRBUNDET, belyst från England. Genom sina krigares mod och sina statsmäns visdom har Schweiz undgått den yttersta våda; och det är en heder för lord Palmerston, att hafva i sin mån bidragit dertill. Hade Osterrike och Frankrike lyckats i sina gemensamma försök att göra de jesuitväldet underlagda kantonerna oberoende af edsförbundsdagen och 0otillgängliga för de mera frisinnade orternas sinnesstämning och inflytande, så skulle följden hafva blifvit en styckning af Schweiz emellan de detsamma omgifvande monarkierna, liknande Polens styckning under förra århundradet. Hrad särskildt beträffar söndrings-förbundskantonerna, så skulle ce blifvit uteslutande österrikiska, till anda och företag, samt ledda och understödda genom rådslag och vapen ifrån Wien. En så fullständig brytning inom det gamla edsförbundet skulle snart hafva bragtde frisinnade till förtviflan; denna skulle utbrustit i våldsamheter, och med Österrikes tillåtelse skulle Frankrike då hafva mintervenerat till ordningens återställande i Bern, Waadt och Geneve. De frisinnade i dessa kantoner skulle blifvit handterade likt Spaniens exaltados: blifvit skjutna, landsförvista eller utplundrade, och sydvestra Schweiz förvandlats till ett franskt departement; medan Preussen hållits skadeslöst genom fullständig absolutism öfver sitt schweiziska hertigdöme, den nuvarande kantonen Neufchatel. Ingen, för freden i Europa och för Schweiz äfventyrligare plan än denna, skulle kunna upptänkas. Hvar och en, som närmare känner Frankrike, vet äfven, att när heldst en styrelse eller ett parti derstädes bringar någonting till ytterlighet i en gifven riktning, man kan vara viss om en förfärlig motverkan i den motsatta riktningen. Det har behagat Guizot att blifva erkekatolsk, att göra munkarnes och hierarkiens sak, inoch utrikes, till sin egen; och att, fastän protestant, öfvertaga påfven Hildebrands roll med en sådan ifver, att sjelfva furst Metternich synes fördragsam och anspråkslös vid jemförelsen. Den hvälfning, som åsyftedes med Schweiz, har imedlertid nu blifvit lyckligen förebygd; edsförbundsdagen har segrat. — Hufvudsaken är nu ett rättvist och klokt bruk af segern; att framförallt intet öfvertag af någondera trosbekännelsen måtte äga rum — lika litet af protestantismen öfver katolicismen, som tvärtom. Bland de tre kantoner, som enligt edsförbundet äro förorter, i Schweiz och mellan hvilka edsförbundets styrelse, i enlighet med förbundet, omvexlar, hyllar Luzern ensamt den katolska trosbekännelsen, hvaremot de begge andra, Bern och Zärich, tillhöra protestantismen; det är derföre lika nödvändigt, att Luzerns katolicism icke mer förföljes, som det förut var nödvändigt, att icke tillåta denna förorts katolksa l1edire följa jesuiternas rådslag till protestantismens förföljande. Det nyss afslutade kriget har imedlertid uppenbarat ett godt vilkor för freden äfven i religiöst hänseende; den fullkomliga frånvaron af all fanatism vid söndringsförbundets försvarskrig har upplyst, att när de katolska orternas invånare äro öfverlåtna åt sig sjelfva, och icke uppretas genom maktlystna prelater, så kunna de fördraga protestanter lika väl, som protestanterna kunna fördraga katoliker. Luzernarne insågo snart att kriget icke gällde deras religior och deras altaren; och detta deras förtroende bör, som man boppas, blifva mött med samma förtroende från andra sidan.