min mor för detta lysande parti alldeles försköt den arma Luigi. Vi voro i början af året 1783, och vår bröllopsdag var bestämd till den 43 mars, då den förfärliga femte februari kom. Hela den fjerde hade siroccon blåst, så att alla menniskor fölo i sömn, bedöfvade af denna qväfvande vind. Markisen af San Floridio hölls af podager i sitt rum, der han hvilade i en länstol. Jag uppehö!l mig i rummet bredvid för att vara tillstädes om han behöfde något, då ett besynnerligt ljud uppfyllde luften och pafatset började vackla som ett skepp i sjögång. Snart remnade muren, som skiljde markisens rum från mitt, under det taket sjönk ned till golfvet. Jag sprang öfver på andra sidan och stod nu likasom under ett tak. I samma stund hörde jag ett skrik i markisens rum, i muren var en remna af enhands bredd, — jag tittade derigenom:. En bjelke hade nedfallit på markisens hufvud, och han hade bedöfvad åkt ur länstolen. Jag ville skynda till hans bjelp, då den andra dörren öppnades och jag såg Cantarello inträda. Då han såg sin herre ligga afsvimmad, antog hans ansigte et! förfärligt uttryck. Han såg sig omkring, för att förvissa sig om att han var ensam; derefter kastade h:n sig öfver markisen. Jag trodde först att han ville bjelpa honom, men han tog bältet af markisens nattrock och snörde de! omkring hans hals; derefter satte han det ens knäet på hans bröst och qväfde honom. I dödskampen uppslog markisen ögonen och igeakände utan tvifvel sin mördare, ty han upplyftc bedjande sina händer mot honom. Jag skrel högt. Cantarello såg sig omkring: ÅAr här nå gon! ropade han med fruktansvärd röst. D; såg jag den vilda blicken, de rynkade ögon brynen, som alltid förskräckt mig. Darrand och halfdöd af fasa teg jag och gömde mi bakom muren.