min mor för detta lysande parti alldeles för-
sköt den arma Luigi.
Vi voro i början af året 1783, och vår bröl-
lopsdag var bestämd till den 43 mars, då
den förfärliga femte februari kom. Hela den
fjerde hade siroccon blåst, så att alla menni-
skor fölo i sömn, bedöfvade af denna qväf-
vande vind. Markisen af San Floridio hölls af
podager i sitt rum, der han hvilade i en län-
stol. Jag uppehö!l mig i rummet bredvid för
att vara tillstädes om han behöfde något, då
ett besynnerligt ljud uppfyllde luften och pa-
fatset började vackla som ett skepp i sjö-
gång. Snart remnade muren, som skiljde mar-
kisens rum från mitt, under det taket sjönk
ned till golfvet. Jag sprang öfver på andra
sidan och stod nu likasom under ett tak. I
samma stund hörde jag ett skrik i markisens
rum, i muren var en remna af enhands bredd,
— jag tittade derigenom:. En bjelke hade ned-
fallit på markisens hufvud, och han hade be-
döfvad åkt ur länstolen. Jag ville skynda till
hans bjelp, då den andra dörren öppnades och
jag såg Cantarello inträda. Då han såg sin
herre ligga afsvimmad, antog hans ansigte et!
förfärligt uttryck. Han såg sig omkring, för
att förvissa sig om att han var ensam; deref-
ter kastade h:n sig öfver markisen. Jag trodde
först att han ville bjelpa honom, men han tog
bältet af markisens nattrock och snörde de!
omkring hans hals; derefter satte han det ens
knäet på hans bröst och qväfde honom. I döds-
kampen uppslog markisen ögonen och igea-
kände utan tvifvel sin mördare, ty han upplyftc
bedjande sina händer mot honom. Jag skrel
högt. Cantarello såg sig omkring: ÅAr här nå
gon! ropade han med fruktansvärd röst. D;
såg jag den vilda blicken, de rynkade ögon
brynen, som alltid förskräckt mig. Darrand
och halfdöd af fasa teg jag och gömde mi
bakom muren.