VERLDENS POLITISKA UTSIGTER VID BÖRJAN AF ÅR 4828. Öfver detta ämne finna vi uti en engelsk tidning följande korta, men, såsom 0ss synes, skarpsinniga betraktelser: Sällan hafva kristna nationer kunnat fira sin julhögtid öfver hela verlden under intrycket at mera angenäma filantropiska känslor, än för närvarande. Aldrig fanns ett tidskifte, då fördomen och hatet emellan nationerna voro så förmildrade, om ej utplånade, då fredens förhoppningar och beräkningar hade sannolikheten mera för sig, då afunden, illviljan och obarmhertigheten voro mera förvisade från den stora pluraliteten i allmänhet. Att icke blott fred är rådande, utan ock ett varaktigt hopp om dess fortfarande, ända ifrån de chinesiska farvattnen till St. Georg: kanal är i sanning ett lika nytt som behagligt faktum. Aldrig förr har man kunnat göra sig ett sådant hopp angående Indien. Resultatet af alla de föregående krigen har blott varit att bringa oss i beröring med trotsigare cch mera tygellösa grannar, så att vi nästan syntes tvungna till kriget eller att ständigt bereda oss derpå. För första gången har nu ett lysande fälttåg gifvit oss naturliga och goda gränser, der vi kunna odla fridens yrken, och utan feberaktig oro bevaka den maktis rörelser, som ligger på gränsen och intager en så stor del både af Europa och Asien. Men äfven Ryssland var aldrig lugnare än i detta ögonblick. I samma min, som Czarens oroliga ungdom uppnått och passerat mandomens zenitb, hafva hans underordnades ärelystnad och intriger äfven gifvit efter, och vi oroas icke längre af deras meachinationer eller invasioner vid stränderna af Kaspiska hafvet eller Bosforen. När Ryssland och England äro i fred och godt förstånd med hvarandra, så miste äfven hela det öfriga Europa hålla sig stilla. Icke heller. hjelper hela den fransyska ministerens beställsamhet till att kunna uppväcka några allvarsamma tvister. I sanning, när vi se den fransyska ministern, tvungen, för att röra upp något, som liknar strid och antagonismw, enrollera sig i religionsfanatismens sak och komma fram såsom en champion (kämpe) för munkar, hvilka ingen utom hr Guizot och hr John OConnel förut brytt sig om på hela detta årbundrade, så kunna vi lätt döma, hvilka ansträngningar det måste kosta sådana der företagsamma politici, som äro ifriga att öppna nya sferer för sin verksamhet. Den ruvarande julen har onekligen mycken likhet med den, som Cobden emotser såsom den stora epoken af fri handel och intet krig, då 2lla nationers drift skall blifva att köpa oci sälja, och då denna de merkantila klassernas karakter skall absorbera den gamla hofoch feodalkarakteren att röfva, eröfra och öfverlista hvarandra. Vi äre likväl icke ännu alldeles förvissade, att hr Cobdens utopier kunna fullt realiseras, emedan vi tro oss ännu varsna några oroande inflytelser. Men det är omöjligt att neka, ait det går framåt till målet. Det skulle vara kuriöst att undersöka hvilka de särskilda orsaker kunna vara, som ännu kunna störa detta fredstillstånd, i fall de fortfarande få utveckla sig. Ty om de blott äro rätt kända, så blifva fredens vänner och befordrare bättre i stånd att mota det onda. Den första källan till tvister och krig är en despotisk styrelse, samt att en regents personliga känslor, dynastiska intressen och ärelystna planer kunna få sitta på tbronen och gälla såsom hufvudmotiver för Politiken. Derigenom kunna nationernas fred och lycka cch miilionernas lif bero på en individs ålder eller lynne. Denna stora och första orsak till kriget försvinner imedlertid hastigt. I konstitutionella stater af någon varaktighet äro sådana orsaker nästan komplett neutraliserade. Äfven i Frankrike har Louis Philippe icke på annat sätt förmått tillfredsställa denna dynastiska och personliga politik, som alstrar vådorna af ett krig, än att han smickrat och instämt i sina undersåtares populära fördomar. Detta leder oss till en annan stor källa till krigiska lystnader, neml. ett ömtåligt och lefvande folks stolthet, passioner och historiska minnen. Under vår långa kamp med Frankrike voro de sednare händelserna gynnande för den Brittiska stoltheten. Dessa årens bistoria förtryter fransmännen, emedan året 1813 lade dem för Europas fötter, hvars berrar de nyss förut varit. Hvad skall nu kunna utrota ur det franska lynnet den retliga och krigiska känsla, som naturligt alstras af sådana händelser? Hr Cobden rekommenderar fri handel och andra filosofi. Vi sätta ett stort hopp till en mera spridd uppfostran, och deruti att, såsom hr Cobden rekommenderar, vi upphöra att emot fransmännen intaga en ställning af rivaler, likasom att för mycket plumpt förråda fruktan eller misströstan. Ea annan källa till krig har legat i vår aristokratis utmanande och högmodiga karakter, i dess förkärlek. för vapenyrket och förakt för merkantila sysselsältningar. I sju åttondedelar af Europa och i hela Amerika är aristokratien död eller döende, såsom politisk makt. Och der den ännu existerar, är den mera timid och försigtig, tänker mera på sin bröstficka än sin stolthet och tycker framför allt om mycket rika borgardöttrar, för att blifva förmögen utan MR RR ER RK TRNENE MT Tan hamn alla