särdeles nöje broderligen mörda hvarandrz2, lik-
som Eteokles och Polynices.
Markisen och markisinnan stego trätande ur
bärstolen, utan att hjelpa eller räcka hvaran-
dra handen, så att markisinnan miste ropa be-
tjenten till hjelp. Den unga grefven sprang
med ett lätt hopp ur åkdonet, framtcg ur fic-
kan ena liten elegant spegel för att arrangera
sitt hår och krås, satte hatten aristokratiskt
under venstra armen och inträdde i den lilla
kyrkan, åtföljd af sina ädla föräldrar.
Emot den unga grefvens förväntan var det
utom presten, sakristanen och korgossarne, icke
en själ i kapellet. Förtretad såg han sig om-
kring på alla sidor, gick ett par gånger med
en ganska verldsliz min fram och tillbaka öf-
ver golfvet, satte sig slutligen i biktstolen, der
han, sömnig som han var efter den tråkiga
bärstolsfärden, snart hänsjönk i en stilla slum-
mer.
Grefven sof såsom man sofver i sitt ader-
tonde år. Ian väcktes ej en gång af de pro-
fundis, och då hela högtidligheten var slut, sof
han ännu lugnt i sin biktstol. Då herrskapet
skulle uppbryta, letade markisinnan efter don
Ferdinand, till och med ropade honom sakta;
men markisen, som ännu var förargad efter
resan, sade sin gemål, att hennes son vore en
lättsinnig krabat, att hon alltid förklemat ho-
nom och att man nu gerna kunde söka ho-
nom på hvarje annat ställe än i kyrksp. Den
arma modren hade intet att svara derpå, ty
ynglingens frånvaro vid ett så högtidligt till-
fälle vittnade starkt emot honom, Med ned-
slagna ögon gick bon ur kapellet. Markisen
igenstängde dörren efter henne, och begge satte
sig nu i bärstolen för att återvända till Syra-
kusa. Merkisinnan kastade en blick in i sin
sons bärstol, i den förhoppning, att han kan-
ske vore der; men den var alldeles tom. Hon
befallte betjenten att afvakta sonens återkomst;
men markisen räckte ut hufvudet ur bärstolen,
sägande, att som don Ferdinand funnit för godt
att aflägsna sig utan att säga hvarthän, så kunde
han gerna gå hem till fots, I vilket för resten
icke var så stort straff, då kapellet låg blott
en knapp mil frin Syrakusa. Markisinnan, van !
att lyda, steg bedröfvad upp i bärstolen och
tåget satte sig i rörelse till palatset San Flo-
ridio.
Då markisinnan kom ia, frågade bon genast
efter sin son, och hörde med en viss ängslan!
alt man icke sett honom der. Imedlertid luz-