ker yngling med korpsvart hår, som olyck-
tigtvis undangömdes af en massa af puder, så-
som man den tiden brukade, svarta, eldiga ö-
son, en grekisk näsa och elfenbenshvita tänder.
hatten på sned cch handen på värjfästet, qvick
på helgonens bekostnad, såsom bruket var den
iden; för öfrigt oöfverträfflig i alla ridderliga
öfningar. Likväl berättade man, att Palermos
vackra damer till hans klassiska studium lagt
ännu ett. annat, hvari han tycktes finna ett sär-
deles välbehag. Den unga grefven återvände
nu till Syrakusa i en ålder, då hvarje yngl.ng
tror det vara sin bestämmelse att spela en
bjelteroll i någon af lifvets romaner.
Merkisens dödsdag närmade sig. Grefvens
föräldrar lito tillsäga sin son att hålla sig får-
dig till sorgefestens bivistande. Don Ferdinand,
som ej tycxte mycket om att gå i kyrkan, var
en stor Voltairist och ville gerna slippa denna
ceremoni; men han såg ej någon utväg attun-
dandrasa sig denna familjpligt och fann hvarje
steg i detta hinseende så mycket mira opas-
saade, som hans onkel efterlemnat 400,000
francs i årlig ränta. Inedlertid hoppades han,
att festen skulle locka någon intagande Syra-
kusinna eller bondflicka från Belvedere tll
det lilla kapellet, oaktadt det låg något afsides,
och han trodde således att en omsorgsfull toi-
lett vid detta tillfälle ej vore ur vägen. Don
Ferdicand fann sig derföre i omständigheterna,
och sedan hen bhjelpt sina föräldrar in i deras
bärstol, hoppade han så förnöjd upp i sin egen,
som om han skulle begifva sig till en bal.
Dessa bärstolar äro mycket rymliga och i
ellmänbet inrättade för två personer, hvilka, i
stället för att sitta bredvid hvarandra, såsom i
våra nu brukliga trillor, sitta midt emot hvar-
andra, liksom i de gamla franska vis å vis.
D.nna bärstol hvilar på ryggen af tvenne mul-
isnor, af hvilka den ena föres i grimman af en
betjent, då den andra följer efter af sig sjelf.
Detta är orsaken hvarföre bärstolens rörelse,
synnerhet uti ett så ojemnt land som Sici-
ien, blir oregelmässig, likasom skeppet i sjö-
sängen, och! de resande blifva ofta sjuka.
Van känner merendels en viss alsky för dem,
med hvilka man reser på detta sätt. Efter en
immas förlopp börjar man gräla med sin bä-
ta vän, och innan första dagens slut är vän-
skapen förvandlad till det bittraste hat. Då
Damon och Pythias, dessa gamla mönster för
na uppriktig vänskap, reste i bärstol från Ca-
ania, ville d3 duellera i Syrakusa och med