:och-opposition mot sin egna princip; dess följ ider vara en svårighet af den art, att den skal iteda. till hela den nu bildade verldens : upplösming, omej-bjelp mot-det kan finnas; det är efter sådan hän blickär in i framtiden och har med sin hänförande stil. i korta drag visat tröstande utsigter. (Ett ord, sidd. 20—9253; Trenne förel. siod. 47—48.) År detta att uppställa Frankrike såsom normalstat? Den, som anför otroliga saker, måste med säkra bevis styrka dem, för att bli trodd. Vi hafva just af detta skäl gjort citationer och utdrag ur Geijers skrifter, hvilka måhända af mången skola anses för långa; men vi hafva ansett dem nödvändiga, för. att säkert kunna draga den slutsats: att hr P. har tillagt Geijer just motsatsen af hans verkliga mening. Man kan med skäl fråga, huru ett sådant förfarande är tänkbart och möjligt? Det gifves dertill, så vidt man ej vill tala om dålig vilja, blott en förklaringsgrund: den är pathologiska orsakern, nemiigen de, som följa sf åldern och dålig vana vid refererande af andras åsigter och ord. Hr P. hade sett, att Geijer kallade medelklassens kungadöme för revolutionens först mognade frukt, detta läste han, oriktigt, fö mest, mognade (sid. 730), gjorde vidare detta uttryck liktydigt med fullkomligasten, så mycket mer som han fann (Ett Ord, sid. 48) några uttryck om en mer konungslig ställning, som konungamakten:i denna sambhällsform har, än i den äldre; och ändrade slutligen — superlativus skall väl vara mer än positivus — mest fullkomlig) till rent af: fullkomligo — dermed var mönsterstaten gifven; och för att blifva Geijers behöfdes.ju blott ett citationstecken! Det aldra besynnerligaste är, att han sjelf anfört Geijers yttrande om nationalitet och religion och dervid medgifvit, att Geijer icke anser förmögenhetsstaten fullkomlig (sid. 757): har han således glömt hvad han några blad förut sagt? Härmed faller nu betydelsen af allt det uppbyggliga sladder, som hr P. (sidd. 750—7357) anför, för att bevisa orimligheten af penningearistukratiens förtröfflighet; vidare ett par andra besynnerliga påsåenden. Geijers yttrade tvifvel om en fortfarande endrägt emellan den gamla och nya konservatismen är ingalunda sagdt. till don sednares försvar-—såsom hr D. tror (sid. 752) — utan tvertom, som man tydligen kan se af det sammanhang, hvari det yttras (Ett Ord, sid. 46), såsom ett nytt bevis för dess falska ställning och ovaraktighet i sin nuvarande form. — Vidare hr P:s påstående (sid. 756), att Geijers uttryck: just derföre att denna statsform har mycket ogjordt, kan den räkna på en framtid,, är likbetydande med: just derföre ått den är omgifven af faror, etc., som i och för sig är rent af orimligt! (Slutet följer.)