:och-opposition mot sin egna princip; dess följ
ider vara en svårighet af den art, att den skal
iteda. till hela den nu bildade verldens : upplös-
ming, omej-bjelp mot-det kan finnas; det är
efter sådan hän blickär in i framtiden och har
med sin hänförande stil. i korta drag visat trö-
stande utsigter. (Ett ord, sidd. 20—9253; Tren-
ne förel. siod. 47—48.) År detta att uppställa
Frankrike såsom normalstat?
Den, som anför otroliga saker, måste med
säkra bevis styrka dem, för att bli trodd. Vi
hafva just af detta skäl gjort citationer och ut-
drag ur Geijers skrifter, hvilka måhända af
mången skola anses för långa; men vi hafva
ansett dem nödvändiga, för. att säkert kunna
draga den slutsats: att hr P. har tillagt Geijer
just motsatsen af hans verkliga mening. Man
kan med skäl fråga, huru ett sådant förfarande
är tänkbart och möjligt? Det gifves dertill,
så vidt man ej vill tala om dålig vilja, blott
en förklaringsgrund: den är pathologiska or-
sakern, nemiigen de, som följa sf åldern och då-
lig vana vid refererande af andras åsigter och
ord. Hr P. hade sett, att Geijer kallade me-
delklassens kungadöme för revolutionens först
mognade frukt, detta läste han, oriktigt, fö
mest, mognade (sid. 730), gjorde vidare detta
uttryck liktydigt med fullkomligasten, så myc-
ket mer som han fann (Ett Ord, sid. 48) några
uttryck om en mer konungslig ställning, som
konungamakten:i denna sambhällsform har, än i
den äldre; och ändrade slutligen — superlati-
vus skall väl vara mer än positivus — mest
fullkomlig) till rent af: fullkomligo — dermed
var mönsterstaten gifven; och för att blifva
Geijers behöfdes.ju blott ett citationstecken! Det
aldra besynnerligaste är, att han sjelf anfört
Geijers yttrande om nationalitet och religion
och dervid medgifvit, att Geijer icke anser för-
mögenhetsstaten fullkomlig (sid. 757): har han
således glömt hvad han några blad förut sagt?
Härmed faller nu betydelsen af allt det upp-
byggliga sladder, som hr P. (sidd. 750—7357)
anför, för att bevisa orimligheten af penninge-
aristukratiens förtröfflighet; vidare ett par an-
dra besynnerliga påsåenden. Geijers yttrade
tvifvel om en fortfarande endrägt emellan den
gamla och nya konservatismen är ingalunda
sagdt. till don sednares försvar-—- såsom hr D.
tror (sid. 752) — utan tvertom, som man tyd-
ligen kan se af det sammanhang, hvari det
yttras (Ett Ord, sid. 46), såsom ett nytt bevis
för dess falska ställning och ovaraktighet i sin
nuvarande form. — Vidare hr P:s påstående
(sid. 756), att Geijers uttryck: just derföre att
denna statsform har mycket ogjordt, kan den
räkna på en framtid,, är likbetydande med:
just derföre ått den är omgifven af faror, etc.,
som i och för sig är rent af orimligt!
(Slutet följer.)