— — Läsaren finner i dagens tidaing här ofvan fortsättningen och slutet af hr kammarjunkaren Rääfs omtalta anförande emot förslaget till ny strafflag, hvsraf början stod i måndagsbladet, hvilken fortsättning likaledes är beledsagad med några upplysande noter. Eter genomläsningen af detta hr Rääfs opus, torde det vara lätt ati gissa sig till det latinska adjektivum, hvilket v: antydde såsom den tjenligaste benämningen att beteckna detsammas egenskaper. Att ett i sjelfva verket till den grad underhaltigt arbete som detta likväl med så mycket anspråk och en så hög öfversittarton framställda dictamen kunnat vinna någon sympati hos en del af riddarhusets ledamöter, skulle i sanning förvåna, om icke erfarenheten ofta visat det utgöra ett eget drag i menniskonaturen, att snart sagdt ingen ytterlighet eller öfverdrift finnes, som icke för ögonhlicket kan vinna en och annan anhängare, när partianda eller fanatism af ett eller annat slag blandar sig med i spelet, och deri finner en näring. Men det blir i alla fall ett ganska karakteriserande och betydelsefullt tecken, i frågan om både sans och bildning, att ett tankefoster, af den besksffenhet som hr Rääfs ifrågavarande, kunnat utpuffas och medelst serskild tryckning och utdelning äfven bland motståndarne adopteras såsom ett slags programm af personer, som utgöra ledarne för majoriteten inom rikets första stånd, och det är egentligen från denna synpunkt vi ansett detsamma, såsom ett äfven i politiskt hänseende märkligt fenomen, förtjena en särskild uppmärksamhet.