—
— Läsaren finner i dagens tidaing här ofvan
fortsättningen och slutet af hr kammarjunkaren
Rääfs omtalta anförande emot förslaget till ny
strafflag, hvsraf början stod i måndagsbladet,
hvilken fortsättning likaledes är beledsagad med
några upplysande noter. Eter genomläsningen
af detta hr Rääfs opus, torde det vara lätt ati
gissa sig till det latinska adjektivum, hvilket v:
antydde såsom den tjenligaste benämningen att
beteckna detsammas egenskaper.
Att ett i sjelfva verket till den grad under-
haltigt arbete som detta likväl med så mycket
anspråk och en så hög öfversittarton framställda
dictamen kunnat vinna någon sympati hos en
del af riddarhusets ledamöter, skulle i sanning
förvåna, om icke erfarenheten ofta visat det
utgöra ett eget drag i menniskonaturen, att
snart sagdt ingen ytterlighet eller öfverdrift fin-
nes, som icke för ögonhlicket kan vinna en och
annan anhängare, när partianda eller fanatism
af ett eller annat slag blandar sig med i spelet,
och deri finner en näring. Men det blir i alla
fall ett ganska karakteriserande och betydelse-
fullt tecken, i frågan om både sans och bild-
ning, att ett tankefoster, af den besksffenhet
som hr Rääfs ifrågavarande, kunnat utpuffas
och medelst serskild tryckning och utdelning
äfven bland motståndarne adopteras såsom ett
slags programm af personer, som utgöra ledarne
för majoriteten inom rikets första stånd, och
det är egentligen från denna synpunkt vi an-
sett detsamma, såsom ett äfven i politiskt hän-
seende märkligt fenomen, förtjena en särskild
uppmärksamhet.